1684 den 27 augusti

Angavs av Cronones Länsman en Qwinnesperson Karin Michelsdotter ifrån Högen, som förleden den 14 Maj skall fött oäkta barn och sedan barnet oppbränt. Vilken Qwinnesperson föreställtes, och berättade sig barnafödder var i Siäla socken och Nohlås by, och för 20 år sedan hit i församlingen kommen i det Man blev här utlegder till båtsman, som för 7 år sedan är död bleven i Fiendeland. Alltsedan har hon hållit till uti en by Högen hos en båtsmans hustru H: Sara Michelsdotter. Gjorde denne bekännelse:  Förleden Kyndersmäss blev jag belägrad av en ung dräng Nils Siuhlsson i Gomarck uti hans faders gård, dit jag kommen var att väva åt en gammal piga Sigrid, då jag blev med barn, och barnet gick jag med intill Erichsmäss där efter, då missfors barnet, så att det gick ifrån mig, allenast något blod, men intet något barn med någon skapnad. Bloden som var på mig och föll på golvet strök jag upp med en h---lapp och kastade på elden. Var ingen hemma som jag kunde begära mig till hjälp, utan grannhustrun H: Karin den jag intet kom av mig att söka efter jag intet kom av stället. När det var allt överställt kom först H: Karin in. Uti hast erkände jag för Kyrkoherden Wyrdig Hr Erich, jämväl för andra, att jag var bleven med barn av Nils Siuhlsson. Pastor Hr Erich Diupedius betygade att förleden Påsk kom Sjuhl i Gomark med hustrun och besvärade sig, skola vara som Son skulle rått denna Karin med barn, ville det Pastor skulle förhöra henne. Blev så Karin inkallad, som bekände sig, av deras Son Nils vara belägrad Kyndelsmäss tiden, ooch påstod att de änterlig skulle få vigas, men drängens Moder nekade, säjandes, jag skall förr binda honom vid ett trä och flå rygghuden av honom, ville intet tro, att Son skulle äga barnet, och som talet långt förut var utkommet, det hon var med barn, och man fruktade någon annan vara barnafadern, svarade Pastor ingen vigning kunna ske innan hon fött barnet, att skönjas måtte om det komme uti rättan tid, så att barnet hörde den drängen till, bad henne fohla vackert barnet fram, sedan ville han hjälpa henne. Men tre dagar för Erichsmäss, som var d. 16 Maj, blev det beställt av henne , som nu rannsakas över. Härpå inhades drängen Nils Schiulsson 15 år gammal , som tillstod det han haft sammanläger med denna Karin Kyndelsmässotiden detta år, i det hon var kommen att väva åt en gammal piga, som inhyses var i faderns gård, då hon allena kom och lade sig i samma stuva som han låg med sina små bröder, klagade sig frysa, och bad honom komma till sig, de andra qwinnfolken lågo i andra stuvan, sade sig flera resor med henne intet hava att beställa. Karin nekade sig bett Nils gå till sig, utan sade tvärt emot att han komi säng till henne, och lovade taga henne där hon skulle bliva med barn. Frågades Karin  om flera andra folk i samma stuga lågo? Svarade Nej, utan dottern i gården låg hos pigan Sigrid i andra stuvan. Då henne förehölls tjänligare varit det hon blivit beliggande hos Sigrid, den hon arbetade åt, och icke för sig själv och allena ibland drängar. Drängens Fader Schiul Nilsson sade strax Kyndelsmässtiden talet gå att Karin var med barn, och då redan tjock. Karin sade sig varit tjock av annan svullnad och intet bekänt för någon därom, mera än för hustru Sara, som hon hade sitt hemvist hos, och näst för än hon gick till Kyrkoherden för Grannhustrun H: Karin. Gossens fader sade att talet redan var så grovt, innan han förde saken till Kyrkoherden, att alla talt därom. Det ock Pastor intygade sant vara, berättade därhos, att d. 20. Febru: då sista Ting hölls, kom Karin ifrån Tingplatsen in uti Prästgården, då säger hustrun till Karin: Huru i Jesu namn står det till med dig att du blivit så tjock, och då var Karin ännu i Gomark. Om en Söndagsmorgon kom hust. Sara till Prästgården, då hade Pastor henne in uti kammaren och frågade henne om talet som gick om Karin, då svarade hon sant vara, att Karin var havande och skyller Nils i Gomark därföre, och var detta något före än Drängens föräldrar komme med Karin i Prästegården. Sedan inhades hustru Sara Michelsdotter, som efter avlagd vittnesed berättade, att Söndagen efter Påhlsmässdagen, som var d. 27 Janu: gick Karin till Gomark, och var där uti 5 eller halvsjätte vecka, när hon hemkom, märktes det hon var tjock, ville likväl intet tala till henne därom, efter hon ville själv dölja sig i det hon lagade så sine kläder framman, och såg så efter om hon skulle se på sig. När det gick in emot 14 dagar tilltalte jag Karinför dem, och sade till henne, det måtte aldrig stå rätt till med dig, du är visst med barn, du är så tjock. Karin nekade i förstone och sade, du måste vara galen. Huru de taltes vid säger Karin, vem skall då vara barnfader? Då svarar jag: Intet vet jag, om icke Nils i Gomark. Litet därefter måste hon uppenbart säja, att hon intet var allena. Något därefter igen vid Påsktiden kommer jag till Prästgården, då frågar Präste Mor huru det stod till med Karin efter det talas hon skulle vara med barn. Då säger jag huru det var. Icke långt därefter går Nilses föräldrar och Karin själv dit och bekänner huru det stod till. Hustru Sara tillfrågades huru hon kom att nämna Nils i Gomark för barnafader på Karins frågan. Svarades att Karin varit före Jul 3 veckor i Gomark, när Karin var hemkommen därifrån, hade jag drängen Nils till mig litet för Jul att hugga ved åt mig, då märkte jag att Karin ville gärna vara där gossen eller drängen var, och att hon hölt efter honom, men intet lågo de den gången tillhopa,  gossen var blyg av sig och sade likasom i narri och skämt till henne, men sedan bekände hon det själv. Veckan för Pingst Söndagen följde Karin mig två nätter till sjöss, då klagade hon sig ont uti benen och huvudet mest, sade därhos: Jag kommer fuller ut för storsjukan, id est brännsjukan, följdes så om afton hem, då kom hon intet mera till sjöss, men jag gisk samma afton till sjöss. Kom åter fram andra middagen, då var det hänt med Karin. När jag hemkom frågar jag huru står det till med dig nu? Karin säger: Jag är olycklig sjuk, jag har ont i varje ben. Jag slog av med skämt, säjandes, åt lyktone har du fått ett litet barn i natt. Nej, sade Karin, tro intet det. Då säger jag till Karin: Jo Jo, har du mist något barn såvet du. Då säger hon: Ja, jag vet nog, det är förfarit. Mera talte jag inte med henne den gången, utan går i granngården till H: Karin, då frågar H: Karin: Huru står till med Eder Karin. Svarade, hon klagar sig mycket ont, hon har visst förfarit barn i natt. Den andra säger, intet tror jag det, jag kom där ifrån en liten stund sedan, hon orkade göra opp eld i morgens. Jo, sade jag, råde Gud hon har icke gjort av med barn i natt. Mera taltes de intet vid, utan jag lade till sjöss igen i strömmingsfiske. H: Sara frågades varav hon hade det Karin skall hava förfarit barnet? Svarade sig kunna det märka av bloden hon avtvättat vid spisen, och sedan har hon lagtr sina gångkläder under sig i sängen. Ingen eld var då på spisen, kom intet till råds att fråga eller se närmare därefter, ty jag hade bråttom och måste skynda mig till hamnen att opptaga skötarna. H: Sara tillfrågades, om Karin intet bekände för henne, om barnet varit qwickt, emedan hon gick uppe? Svarade nej, men sade att hon klagade sig med desse ord: Gud hjälpe mig på något sätt ifrån Gomarks Käringen /:Näml. gossens Moder:/ Gud give det droge på något sätt av igen. Åter tillfrågades H: Sara, om det skulle kunna så snart synas det hon varit belägrad Kyndelsmässtiden? Svarade sig det intet kunna tro, men grannt såg jag på Karin, att hon var med barn, då hon den gången hemkom ifrån Gomark. H: Sara förmantes än vidare omständligen berätta och opptäcka allt vad henne kan vara bekant av Karins sammanlevnad, och tjäna till saksens upplysning, då hon åter begynte referera, att 3 veckor före Jul kom Karin hemifrån Gomark, sade sig där haft sin Qwinnosjuka, det jag ock av henne märka kunde. Till Julen skulle de tvätta kläder, frågar så Karin, om jag skulle tvätta Särkarne? Jag svarar, Jo. Då säger Karin intet tvättar jag mina, ty kring Julafton får jag min tid. Jag tvättar likväl hennes såväl som mina kläder. Sedan det led något ini helgen frågar Karin varest jag tvättade särkarne, det jag säger för Karin. Då svarade Karin: Huru du tvättade så slamsade du bort min särk. Jag har sedan intet haft min tid. Över Julhelgen var hon lustig och glad, sjöng och spelade på Munharpa. Men när det led över Jul begynte hon bliva sorgsen och klagar, som säger, att hon mist sin tid, och hade ont i ryggen, satt under tiden för sig själv och grät. Jag frågade henne vad som feltes och om jag har gjort henne något emot? Karin svarade, nej. Då säger jag : Kära, vad feles dig? Aldrig står det rätt till med dig. Men hon ville intet svara. Omsider när jag mycket träget frågade, sade hon, Gud nåde mig, jag har kommit för det som illt är, men ville intet säja vad det för illt var. Aldrig klagade hon sig att hon var svullen förr än folket begynte tala henne till därom, att hon skulle vara havande, då föregav  hon under tiden som hon eljest skulle vara svullen. Ej heller klagade hon sig någonsin över någon oförmodelig händelse, varav missbörd skulle kunna förorsakas. Kring Mickelsmäss förledit år följdes jag och Karin åt till Siäla och Anundsjö Socknar att samla lin, men intet kunde jag heller då märka något av henne, lågo allenast en natt ifrån varandra, eljest var Karin ingen annan vägs än på Gomark, ej heller någon hos henne där hemma mera än drängen Nils,  när han högg ved åt dem till Julen, då han  väl böd till att komma i sängen till dem. Men jag hade honom där ifrån. Då kunde jag grannt märka, att Karin hölt av Nils, och ville gärna tala vid honom. Till Dombäcksmark var Karin första gången Påhlsmäss tiden  ---- hon begynte klaga sig illt i kroppen att där söka botråd. Sedan Karin hade bekänt sig, sade hon ofta, det är intet barn, utan någon annan sjukdom. Mera sade Sara sig intet hava att vittna. Sedan inhades Grannhustrun H: Karin Olofsdotter i Högen, som efter avlagd ed  berättade, att hust. Sara uti Påskeveckan sade för sig det Karin var med  barn. Litet därefter talte jag Karin till därom, då hon intet kunde neka därtill, men bad, att jag intet skulle lägga om för någon. Näst för Pingestdagarne, då detta skall sig hava tilldragit, och H: Sara en afton tillförende lade till sjöss, bad H: Sara att min flicka skulle få mjölka medan hon var borta, efter Karin var sjuk. Om morgonen, när flickan kom med mjölken, bad Karin att flickan skulle göra upp eld, klagade sig att hon frös, när flickan kom hem och skulle laga elden att bära i hust. Saras stuva att göra opp eld åt Karin, stod jag till reds att gå ut på åkern att så linfrö, då jag det hörde av flickan, lade jag intet mera därom, utan gick min väg på åkern, där jag var på mitt arbete intill Middagen, när jag går hem, stiger jag in uti stugan till Karin, efter det har rökt hela förmiddagen uti skorsten, och röken kändes ond, såsom man plägar bränna sopor. Då jag kommer in, hörde jag Karin i sängen låta illa. Frågar så vad henne fattas. Hon svarar: Jag har så ont i varje ben, och mest i huvudet, bad giva sig något vatten att släcka sin törst med, klagade sig vilja försmäkta, gick så jag efter litet dricka åt henne, men intet talte hon om något barn för mig, ej heller att något barn för henne missfarit var, märkte intet heller efter något sådant, utan gick därmed ifrån henne. Stugan var mörk, och gav intet akt efter huru det stod till. En liten stund där efter att jag varit med dricka åt Karin kom H: Sara hem, och sedan hon varit in till Karin kommer hon och säger: Karin har blivit av med det hon har gått med i år. Jag ville i förstone intet tro det, men H: Sara säger: Jo, men det är sant, aldrig bliver jag någon ljugare därföre. Sedan var jag till Karin och frågade huru det stod till, och varför hon intet bekände för mig, när jag var hos henne? Då svarade hon: Vad skulle jag bekänna när det intet var något. Säger att hon vid pass midnattstid var opp, satte mig på spisen och värmde mig, då for det av ---sin kos, var intet annat ån blod, det hon sade sig kastat på elden. Då säger jag åt henne, det var under du lät intet folket se vad det var innan du kastade det bort. Hon sade det var intet att se utan litet blod, det är mången ärlig hustru som det missfars före. Jag svarar annat vara beskaffat med henne och annat med en ärlig hustru.  Konan Karin Michelsdotter bekände att missfödslen kom på henne i lysningen, när grannflickan kom in , bad henne skaffa sig eld, det hon ock gjorde. Karin tillfrågades om hon sade för flickan vad henne hänt var? Svarade, nej. Än frågades om hon viste flickan missfödslen? Svarade åter nej, utan missfödslen låg ibland soporna i vrån, en liten halmtapp med blod allena. Tillspordes än ytterligare om hon intet skickade flickan efter Modren? Svarade nej. och att hon intet kom så mycket ihåg sig. Sedan inhades flickan Kierstin Nilsdotter, som gjorde denna berättelse:  Medan grannhustrun H: Sara var till sjöss, mjölkade jag åt henne. Om afton när jag inkom med mjölken , låg Karin i sängenoch lät illa, men ingen eld var då på spisen. Om morgon när jag åter inkom med mjölken, begärte Karin det jag skulle göra upp eld. Sade sig frysa invärtes. Jag går så hem efter eld och gör opp honom av någon ved som låg på spisen och därhos näver, kunde intet annat märka, än det var blodigt på golvet vid spisen och med halm oppstrukit, ty det låg några halmstrån på det stället. Ingen halm såg jag i sopvrån eller i spisen ligga. När jag gjort upp elden gick jag därifrån och visste utav intet. Efter detta inkallades hustru Karin Nilsdotter i Dombäcksmark, hos vilken Konan Karin legat något efter sedan hon sig för Kyrkoherden uppenbarat, vilken efter avlagd ed betygade, att något efter Påsk kom Karin till Dombäcksmark, klagade sig ont av skärvan, och frågade efter botråd, då henne svarades, du är med barn och behöver intet något botråd, jag har märkt på dig redan i år, att du är med barn. Då måste hon bekänna sig, och sade Nils i Gomark hava rått henne med barn. Blev så där över natten, och låge tillhopa i säng, då tog jag på Karins buk med handen, och som jag kände henne mycket tjock och tämmelig hård, sade jag till henne, du är mycket tjock, visserlig har barnet liv redan, nej sade hon, sköt så handen av buken och vände sig ifrån mig. Önskade, Gud give jag var av med det, så skulle jag få råd. Jag frågade vad råd skulle du då få?  Svarade: Jo, jag har tvenne Mostrar där söder, jag skulle resa till dem. Karin sade sig önskat det Gud ville hjälpa henne av med det hon gick med, att hon kunde slippa undan på andra orter. När Karin tillspordes huru det kunde vara möjligt, att det skulle synas och märkas, det hon var med barn, allenast fem veckor sedan hon haft sitt läger med drängen Nils? Då svarade hon sig intet varit tjock av barnet, utan jag hade en svullnad över bröstet den jag ännu haver. Påstod att när jag blev fasttagen vart jag prövad om jag skulle hava någon mjölk i brösten, då jag intet hade och kunde intet hava, efter barnet intet var fullgånget. Provet gjorde H: Anna i Ultrå och H: Märit på Kyrkovallen dagen efter jag blev tagen. Hustru Märit Erichsdotter på Kyrkovallen, en gammal gumma om sine 60 år, efter avlagd vittnesed betygade, att tredjedag Pingest prövade jag Karin Michelsdotter på Kyrkoherdens hustrus befallning, om hon skulle hava mjölk i bröstet, kramade brösten något, men kunde intet få därut, varken vit eller svart. Annat prov gjorde jag intet. Frågades om det kunde vara något visst märke? Svarade ofta hända qwinnor, att sedan de fött fullgångne barn, hava de på hela 8 dagarne intet fått någon mjölk i bröstet  och måst låta oppsuga  brösten av gammalt folk ibland.  H: Anna Olofsdotter i Ultrå, som tillika med H: Märit provade om Karin skulle hava mjölk i bröstet, efter avlagd ed vittnade, att jag trediedag Pingest prövade Karins bröst, tog tre resor uti dem, och såg om någon mjölk skulle komma fram, men kunde ingen märka. Om det skall vara något säkert prov, kan jag intet säja, efter somliga få förr och somliga senare mjölk i brösten. Efter Karin för åtskilliga önskat sig av med det hon gick med och därunder sökt botråd att det avdriva, inkallades än ytterligare en qwinnes person Dordi Eriksdotter ifrån Dombäcksmark, där hon sökt sitt botråd, som gjorde denna berättelse, att Karin var i Dombäcksmark Påsktiden några dagar hos H: Karin Nilsdotter och wof, där jag tjänte, kom så Karin en gång till mig i fähuset, klagade det hon hade ont, då säger jag till Karin, om du är med barn, så bed Gud bevara dig, att du förfar barnet. Då säger hon: Gud vet vad det är, jag kan icke själv veta vad det är. Gud give jag vore av med det. Sedan talte de intet vid förrän på Kyrkovallen något före än Karin blev fängslad, då tog hon mig med sig avsides, säger jag har så ont, Gud vet vad det är, jag beder Gud både natt och dag, att jag skall bliva av därmed. Dordi svarade, om du förstår dig vara havande, så bed Gud bevara dig, att du förfar barnet, förty om det förfars för dig, och du än intet var vållande därtill, så bliver du likväl intet betrodd. Mera hade hon intet att säja. Denna Dordi har varit gift, men sedan försett sig med lägersmål, därföre synes Karin henne sökt i hemlighet i Dombäcksmark och på Vallen. Hust. Karin Nilsdotter på Dombäcksmark inkallades andra gången, som måste då tillstå, att Karin låg hos sig  tvenne nätter, den gången hon där var och sökte botråd, att Karin varit dit Påhlsmässtiden, sade hon sig intet minnas, bekände nu som tillförende, att hon kände barnet uti Karin, som låg på vänstra sidan, sade till Karin, det hon intet skulle gå kring socknen efter botråd när hon var med barn. Hade hon burit fram barnet, hade hon fått en flicka, sade sig 83 år gammal och ofta känt sådant folk. Att barnet då hade sin fullkomliga skapnad sade hon sig fullelig och säkert kunna säga, men om det hade liv, kan hon intet visst veta, dock tyckte hon det skulle så när vara av tjockleken och sådant mera. När Karin var där, önskade hon, det hon skulle vara av med det hon drogs med. Men nekade alldeles, att hon henne något botråd gav.  Karin Michelsdotter förmantes med allvar bekänna sanningen, såväl om rätta barnfadren som om tiden när hon först blev belägrad, och varest hon gjort av med barnet, alldenstund hennes förrige bekännelse intet vill komma överens med sanningen. Ty om hon skulle vara belägrad Kyndelsmässtiden efter sin utsago, som likväl av andra omständigheter synes vara skett förr, så hade hon burit barnet i 15 veckors tid, och måst vara ett barn med fullkomlige lemmar och icke blod allena, som hon vill föregiva. Men Karin påstod sin förriga bekännelse, dock kunde intet neka att icke hennes Qwinnosjuka blev hindrad Jultiden, men av annan sjukdom. Att hon var till Dombäcksmark Påhlsmässtiden, ville hon intet tillstå. Om Påsktiden när hon var dit, låg hon hos gumman 3 nätter. Att hon för folk syntes vara tjock, föregav hon vara av en svullsjuka hon fått. Nils Schiulsson ville intet heller tillstå att han flere resor med Karin haft sammanläger än den ena gången vid Kyndelsmässtiden. Länsman Olof Siuhlsson i Önska, Tolvmän Jon Abrahamsson i Fanbyn och Per Larsson i Könsa, som voro till Högen att taga Karin i förvar, sedan talet var utkommit, att hon skall förgjort och oppbränt barnet, berättade, att då de kommo in i stugan i Högen och begynte tala med Karin, sade hon sig intet illa gjort. När Länsman sade till henne, att hon skulle göra sig redo att följa dem, bad hon lov gå ut att taga sina strumpor, det hon ock gjorde. I detsamma går Länsman ut efter henne. När han kom ut var hon bortluppen. Då ropar Länsman tillbaka efter de andra, när de kommo ut sågo de henne ingenstädes. Lupo så kring hela gården. Omsider fingo de se ett skymt av henne i det hon lopp över en svedja något ifrån gården, då de strax satte efter henne och funno henne bakom en buske. Efter Karin Michelsdotter på intet sätt kunde bringas till någon närmare bekännelse, ej heller någon närmare upplysning kunde fås i saken, ty oppsattes under Härads Nämd Karin antingen värja eller fälla till förgörande av sitt eget foster, som togo ärendet i noga överläggande och oppgåvo följande omständigheter:

1./  Att hon redan den 20. febru: är märkter av gott folk vara tjock med barn.

2./  Är hon av sin värdinna Sara känder för havande strax hon var kommen hem ifrån Gomark, där hon allenast varit halvsjätte vecka, på vilken korta tid hon intet själv kunde vara viss på om hon var havande eller ej, mycket mindre att andra skulle det märka.

3./  Hennes värdinna H: Sara icke allenast kunnat sådant märka strax hon hemkom, utan 14 dagar därefter så säkert, att hon henne därom tilltalt, vilket icke kunde ske efter 6 eller 7 veckors sammanläger.

4./  En gammal förståndig hustru känd barnet i Karins liv på vänstre sidan ------ skattad med sina fulla lemmar, det hon ännu i 5 veckor burit.

5./  Missbörden intet kunnat ske utan stora orsaker /:om än hon intet längre gått med barnet än 15 veckor efter egen utsago:/ som likväl här intet finnas.

6./  Med sina önskningar att varda av med det hon bar i livet gjort sig suspect och misstänkt.

7./  EMBRIOà 15 veckor kan intet vändas i blod allena om än med starkt avdrivande.

8./  Efter missbörden plägar Qwinnorna vara mycket sjuka, men denne var strax oppe, och när hon skulle tagas fast tog hon flykten och lopp till skogs.

9./  Sökt enslighet vid födslen, där hon likväl tillfälle haft att bedja andra till hjälp.

10./Lagt å lönn, i det hon intet bekänt för någon efter födslen, utan med trug och övertygande, där hon likväl haft tillfälle att taga goda vittnen över missbörden, såframt det eljest någon missbörd varit. Har om hon av andra tillförende varit åtvarnader, för vilka omständigheter Nämden sade sig intet kunna värja Karin Michelsdotter, utan henne till barnaförgörandet fälla. Varföre hon dömdes till döden efter Kongl. Majt.s  Placat om barnamord och det 2. Cap: Högmb: l:l: att halshuggas och brinna å båle androm till sky och varning. Nils Schiuhlsson som intet kan neka sig haft sammanläger med denna Karin Michelsdotter, ändock födslotiden intet vill så visst inträffa med hans bekännelse, pliktar för sådant hävdande sine 40 marker Smt och stånde Kyrkoplikt efter Lag och Praxin. Vilket i Ödmjukhet hemställes hos Kongl. Hofrättens vidare nådige betänkande.