1683  21 mars Grundsunda och vanlig Härads Nämnd

§ 1
Nils Pährsson i Dombäck kärade till sin Sal: Broders Siuhl Pährs Änka i Dombäck H: Kierstin Olofsdotter om arv efter sine Sal: Föräldrar Pähr Nilsson i Dombäck, som död blev år 1644 uti hans omyndige år, varigenom han så gott som arvlös vorden, i det en Landbo först kom på faders hemmanet, H: Kierstins Sal: fader, sedan brodren Siuhl Pährsson, som tog dottren denna H: Kierstin, och aldrig  fått någon räkning av brodern huru han alle faste ägorne med gården sig tillvällat. Begärer reda och räkenskap och sitt fädernes arv.  H: Kierstin svarade:
1./  att arvet är fallet för 40 år sedan.
2./  Nils Pährsson setat i Dombäck granne med brodern uti 22 års tid, då han väl kunnat sitt arv utsöka, om han något hade haft att fordra, utan att komma på änkan, som intet kan göra reda för så gammalt arv.
3./ hade sin Målsman Jacob Aswedsson i Lögde, som emottog barnens arv, vad icke gick i gäld, vad förmenes, ty Siuhl Pährsson blev strax tagen till knekt för hemmanet.
4./  hava varit på Tinget år 1663 om knektnötningen, då Nils Pährsson bekom 20 daler på knechteskielen, men om den andra arven taltes intet såsom om arv var till fordra.
5./  Uti de omyndige barnens föda lades 100 daler. Nils Pährsson REPONERADE att systren för 7 år sedan först blev gift , och förr intet kunnat fordra efter sitt. Och ändock hon ofta sökt komma till räknings med brodern, är likväl sådant aldrig skett. Tillstår att han de 20 daler på knechteskielen oppburit , men av Landboen Olof Pehrsson. Brodern Siuhl Pährsson skulle ock hava betalt efter samma Tolvmäns dom 30 daler, men aldrig något bekommit. Att fast arv så länge okrävt innestå kan, menar han intet vara obekant.
R:  Ehuruväl saken något gammal , och Nils Pährsson på 22 års tid gott tillfälle haft lagligen söka sin Sal: broder Siuhl Pährsson om sitt arv efter föräldrarne där han något haft av honom att fordra. Likväl såsom inga bevis opptes kunna, att Siuhl Pährsson någon jord av hemmanet, antingen till syskonen eller andrta gäldenärer betalt, undantagande det han i knekten kan hava bekommit, fördenskull att medla saken parterna emellan, syntes Rätten  intet obilligt, att Sal: Siuhl Pährssons arvingar betala till Nils Pehrsson och hans medarvingar 20 daler kmt efter det slut, som Tolvmän sig påminna kunna en gång för någon tid sedan dem emellan vara gjort uti Socknestugan, då efter Tingsremiss över knektenötningen på Dombäckshemmanet ransakades, varmed all deras PRAETENTION på det fasta skulle vara opphäven. Vilket slut grundar sig på det FUNDAMENT, att jorden upptages efter bysens gång  ā 8 daler 24 öre Silv Mt Selandet eller 26 daler 8örekmt, Gårdarne 65 daler kmt, som gör en summa av 190 daler kmt för 8 sel hus och jord, därav tages efter Landsens bruk för gamle nötningen ett halft båtsmansstånd 130 daler kmt.  Bliver så i behåll syskonen till delning av hus och jord 65 daler kmt  varav löper på var broder  26 daler kmt  och på var syster 13 daler kmt. Och som Nils Persson tillförende oppburit 20 daler kmt på bem:te knekteskiel,rester honom och systren 20 daler kmt, varmed syskonen skola vara i det fasta skilde.

§ 2
Per Andersson i Ultrå begärde ny rannsakan på åverkan som skulle vara skedd på ödesjorden i Ultrå av grannarne, därsom på Härads Rättens  order år 1681 av 4 st Tolvmän tillförende däröver ransakat är. Vilka på nästa ting där efter på sin ed bevittnat härom, varpå ock dömt, och domen gången varom INDICATAM. Ty kan till ny ransakan intet beviljas, utan 4 st Tolvmän skola ödesjorden å sina visse tegar till sin fullnad efter skatten av staka och ifrån skattejorden med fasta tegmärken, som intet rubbas kunna, utan att sådant strax märkes skulle. Skulle av någon oriktighet de andra grannarne vara i bymålet, kunna de vid samma tillfälle med beskedlighet sådant rätta. Vare därhos allvarligen vara förmante med flit tillse, att Cronejorden ingalunda förminskas, varken till läge eller något annat villkor, på det hon så mycket snarare må kunna med åbo förses till Cronans nytta.  Att lägga Cronejorden i en hop för sig, kan intet tillåtas, emedan hon på det sättet skulle komma alldeles i vrak till Kongl: Majst:s  avsaknad i Räntorne. Hålla grannarne gärdesgården för ödesjorden, så nyttja de däremot Mulbete. Med åbo förhoppas man hon med det första kan bliva försedd.

§ 3
Ödesjorden i Ultrå 10 seland uppböds nu tredje gången.

§ 4
Oppböds tredje gången 1 1/2 seland jord efter gamla skatten men 4 1/2 marker,  efter nya skatten i Öster Stensätter, som Esaias Michelsson i Väster Stensätter försålt till sin granne Johan Andersson för 22 daler 16 öre Kopp Mt jämte en samsättning om en rätt skillnad i åker och äng grannarne emellan. Då inkom son Johan Esaiesson och begärte få inlösa bem:te 4 1/2 marker, som fadern bortsålt, till sitt hemman igen, såsom rätta bördeman. Johan Anderssons måg Pähr Olofsson svarade
1./  att fadern Esaias sålde desse jordemark till sig efter han uti Öster Stensätter intet mera jord hade, och varken sig eller grannen till nytta kunde hava en så liten rimpa.
2./  Har han den jorden opphävdat och gärdet inhägnat med sin egen jord.
3./  Nu till åker så väl skilde, att ingen oreda dem emellan är. Men skulle desse Jordemarker rivas, så bleve åter en stor oreda.
4./  Varit tillförende hörigt under Öster Stensätter, begärande fördenskull, att son måtte stå vid faderns handel.
Johan Esaiesson reponerade, att fadern för den andres intrång nödgades sälja honom jorden, som av ålder lytt under Väster Stensätter.
Resol:  Alldenstund  Väster Stensätter Man intet mera jord äger i Öster Stensätters åker än desse 4 1/2 marker, så att han den varken till sin egen eller med sin grannes nytta hava kan, och fadren Esaias Michelsson dem för den orsak skullsålt, att byarne så mycket bättre skulle vara ifrån varandra skilde, ty skattade Rätten Sons förde klander till inkösen för obefogad, och honom snarare skyldig vara sin faders handel honorera, än den söka att driva och rygga.

§ 5
Än tvistade de sin emellan om fiskeri uti en vik, som Pehr Olofsson sig allena tillägna vill såsom sin hävd, där likväl Öster och Väster Stensätter sitta i oskipto skog, och efter skogen kommer dem bägge fiskevattnet till. Pehr Olofsson brukade desse skäl på sin sida att sig tillägna viken:
1./  Att hans förfäder av ålder den brukat, och Västerstensätter grannarne aldrig drivit något fiske där.
2./  Haver det efter sin åker, såsom viken närmare Öster Stensätter ligger.
3./  Är stakeläget taxerat och Öster Stensätter Man alltid drager taxan, såsom han ännu drager.
Johan Esaiesson svarade, att hans föräldrar brukat stakeläget jämte Öster Stensätter Man, och därföre efter sin andel betalt taxan som quittensierne kunna utvisa, det Pehr Olofsson icke undfalla kan, men beropar sig på en förening grannarne emellan, den han intet haver vid handen, efter han intet varit om detta ärendet stämd. Omsider tillstår han intet hava någon skriftelig förlikning. Och måste tillstå att Väster Stensätter gran även betalt Taxan halv med sig, enär han där intet fiskat.
R:  Emedan Pehr Olofsson ingen hävd kan hava att PRETENDERA på fisket i denne vik, som ligger för bägges oskipto skog, såvida grannar intet kunna något ifrån varandra hävda, och han själv tillstå måtte, såsom av andra även i sanning betygades, att Väster Stensätter Man där tillika med Öster Stensätter Man fiskat och Taxan för sin andel dragit och än drager, ej eller Per Olofsson något annat Laga fång antingen med köp eller förlikning oppvisa kunde, ty finner Rätten Väster Stensätter Man berättigad hädanefter som härtill fisket i bem:te vik, som inför bägges oskipto skog belägit är idka och driva.

§ 7
Johan Siulsson i Skede kärade till Pehr Hansson i Banafjäl om ett kvarnläge och en rödning han mist undan sitt hemman han av Pehr Hansson köpt, som han honom hemula bör. Men Pehr Hansson intet tillstädes, dock lagligen stämd, som Länsman vittnar. Ty pliktar han sine 3 marker Silv Mt och CITERES tillnästa ting.

§ 8
Olof Olofsson i Dombäck angavs hava på en allmän Sockenstämma brukat en stor olydighet, först på Kyrkovallen överfallit och slagit folk, brukat stor svordom, och sedan kommit in i Sockenstugan, satt sig högsätet, slagit handen i bordet till dess Tolvmän måste oppstiga därifrån. Sagt Djävulen i Helvetet måtte sitta vid bordet Pehr Andersson i Ultrå kallade han tjuv, Länsman beskyllt tagit säd uti kyrkohärberget och därhos kallat honom en skälm. Vartill Olof Olofsson mestedels nekade, och sade sig orätt vara beskyllt för det han skolat släppt lös en hund. Om han något talt vore det skett i hastighet. Säger sig intet veta av, att saken skulle bliva angiven, så att han kunnat hava sina vittnen tillstädes. Varföre saken oppsattes till nästa ting, då han skall vara pliktig till sådant oväsende svara, och alle de som på bem:te sockenstämma varit tillsägas på näste ting vara tillstädes att vittna över Olof Olofssons förhållande.