1684  20 februari Grundsunda
Johan Persson Höök och Nämd.

§ 1
Joen Nilsson i Banafjäl kom åter för Rätten och sig besvärade att hans syskonebarn Johan Joensson  i Banafjäl vill honom tvinga att sig giva flera penningar för sin faders jord han dömder är få utlösa än bysens gång är, vartill Johan Joensson nekade och sade sig sökt sine förbättringar, ej heller ännu några Mätismän där varit efter Tingsdomen. ITEM tvistade sin emellan, vilkendera Rotepenningarne för detta år utgöra skulle, antingen den som träder ifrån eller stiger till hemmanet. Därhos beklagade sig Joen Nilsson att fastren förhåller honom några angelägne byteslängder, varöver resolverades:

1./  Att Joen Nilsson avsätter inom Torsdagen för Midfasto Söndagen till sitt faders hemmans inlösen i Banafjäl så många penningar som full jord gäller i by, och för gården efter som han för detta kan vara skattad. Skulle jorden efter goda mäns omprövande till sina förbättringar kunna högre skattas än full jord i by, och gården högre än han härtill värderad, är Joen Nilsson skyldig honom det oppfylla sedan värderingen är skedd.

2./  Rotepenningarne för innevarande år betalar halvparten den son avfar och halvparten den som tillträder hemmanet.

3./  Sine byteslängder är Joen Nilsson berättigad att återfå, vartill Läns och Tolvmän skola vara honom behjälplig, då de ock Parterna emellan likvidera kunna om Båtsmansnötningen såväl som annat.

§ 2
Joen Olofsson i Könsa sökte hjälp uti rökstungan av Johan Erichsson i Öden för de tre sel jord han till honom försålt utur sitt hemman i Könsa, som intet större var än 9 seland, efter som han honom lovat, då han jorden köpte. Johan Erichsson svarade:

1./  det han honom hjälpt uti Röken så länge Joen Olofsson på de övriga 6 seland satt i Könsa, men som han de övriga 6 seland strax därefter sålde till Sal: Kyrkoherden Hr Swen Diupselium, och han även sine 3 seland till Sal: Hr Swen bytte ifrån Könsa emot 3 seland Kyrkojord i Öden, ty förmenar han honom intet vidare kunna pretendera på någon Rökhjälp.

2./  Så åbor han ej heller på sin sida sitt hemman i Öden, utan någon Olof Olofsson, som därtill svara må. Härvid framkom Joen Olofssons måg Johan Olofsson och sade sig vara kommen att besitta samma hemman i Könsa, det han menar få lösa av Sal: Hr Swens arvingar, begärandes fördenskull få njuta sin svärfaders förriga ACCORD och Johan kan tillhållas hjälpa honom i Röken. Johan Erichssons måg Olof Olofsson i Öden sade sig ingen jord i Könsa, ej heller den vidare att be---- sedan de sitt hemman en gång försålt, kunde därmed de förrige CONDITIONER  EXPIRERA.

R.  Emedan Joen Olofsson i Könsa det övriga hemman sedermera försålt, och Joen Erichsson i Öden för tiden ingen Jord brukar i Könsa, det nya förändringar är nu komne emellan, som upphäva de förrige CONDITIONER, ty kan ej heller Jon Olofsson vidare PRAETENDERA någon hjälp uti Röktungan, utan Rätten skattar det hans käran utan grund vara. Så som ej heller gälla vill att sörja, efter den jorden hört tillförende till mitt hemman, så bör han som den fått alltfort hjälpa mig i Röken, utan ILLATIM skulle förorsaka en stor oreda i hela Landet. Alltså är bäst att var svarar sin Rök efter Kongl. förordningar.

§ 3
Saken emellan Per Andersson i Ultrå och Modren H: Anna Pehrsdotter angående arv efter  Sal: Anders Sebiörsson i Ultrå, varöver de uti åtskillige PUNCTER sin emellan tvistade, är detta Rättens dom och slut.

1./  Alldenstund Fadren Sal: Anders Sebbiörsson i Ultrå överlevde sin son Erich Andersson som undan gick för sin broder Pehr Andersson i Ultrå, så ärver fadren sin son till halvparten emot Syskonen, som flere äre än ett, i förmågo av det 2. Cap: ärvda b. L:L: och H: Anna Pehrsdotter, som sin man överlever ärver en tredjedel av förbem.te halvpart förmedelst sin giftorätt.

2./  Båtsmansståndet kan Rätten intet högre sätta än som på den tiden gångbart var, näml. 160 daler kmt, då Pehr Andersson för sin tredjemans tjänst i den regarden intet haver att pretendera.

3./  Såsom Rätten av inkomne RELATIONER nogsamt märka kan Sal: Anders Sebbiörssons äntelige tankar varit giva sin hustro 10 lod silver uti Morgongåvor, det han ock givit efter sitt stånd och villkor, ty dömer Rätten den fast och ständig á 9 mark kmt lodet, vilken H: Anna Pehrsdotter äger oppbära av bondens luth, i förmågo av det 18 Cap: Giftmb. ll.

4./  Vad av H: Anna Pehrsdotter kan vara utlänt, såsom av egna förvärvde medel i tanken att sådant icke borde komma till någon COMMUNION eller gemenskap med Mans egendom, utan kunna beräknas för sitt enskyllte, det bör komma till delning och till skiftes mellan henne och barnen, ävensom all annan deras egendom, ty såsom hustrun giftes uti Mans lösören, så giftes tvärt emot Mans uti hustruns i kraft av det 5. Cap: Giftmb.ll.

5./  Sin fördel äger änkan uppbära efter Lag, då hon ock ett riktigt INVENTARIUM på all egendomen bör framleverera. Här efter kan bytet dem emellan av goda män förrättas.

§ 4
Nills Olofsson i Giback sökte inbörda sin Sal: Faders och farfaders börd i Dombäck 5 1/2 seland Jord, som styvsvärfadernJacob Hansson med hustruns, hans rätta svärmoder nu åbor, berättandes sin hustrus Sal: svärfader Johan Erichsson haver sålt sitt fäderne uti Kasa 2 seland, och dem inlagt uti sin hustrus börd i Dombäck, efter honom kom Son på hemmanet, som ock därföre båtsman gick. Begärandes fördenskull vara närmare till besittningen av hemmanet än Svär  Modren och Styv Svärfadren, som helt obördige äre. Jacob Hansson svarade

1./  det ett grovt tillbod vara, att dottren skulle söka driva sin köttslige Moder.

2./  Farmodern H: Elin, vars rätta börd hemmanet var, har TESTAMENTERATsin egen Jord och börd 2 1/2 seland i Dombäck under Sone hustrun och dess man emot föda och sytning till dödedagar, vilken skötsel de henne redeligen bevisat, varför de ock 1669 faste ernått på bem.te Jord.

3./  Det övriga av hemmanet, som den ringare delen är hava de löst utur gälden, som dock obrevat är.

4./  Den andra dottren opdragit Modren all sin rätt.

5./  Tillförende år 1669 dömt att Modren i livstiden skulle få hemmanet besitta.

R:tio:  Alldenstund år 1669 redan dömt är att H: Elin Olofsdotter, Jacob Hanssons hustru i Dombäck skall emot den trogne sytning hon jämte sin Man bevist sin svärmoder, gamla H: Elin in uti hennes död, få besitta hennes rätta börd i Dombäck uti sin livstid, ty prövar ock Rätten skäligt, att Modren må njuta bem.te dom till godo okvald för barnen så länge hon lever, såsom ej heller den naturlige kärleken och wyrdnan tåla vill, att barnen göra föräldrarna husvilla, vilket den ena dottern sig välbetänkt till sinnes fört och oppdragit sin Moder sin rätt i livstiden, varmed Modern så mycket skäligare sig kan värja mot den andras obetänkte tillbod.

§ 5
Uti saken emellan Michel Olofsson i Utanås och Olof Olofsson i Öden blev sålunda slutet som följer, Näml. R:  Oppå det ena jordselandet, Stugan och Stolphäbberet, som Johan Erichsson i Öden till sin Måg Michel Olofsson i Uthanås TESTAMENTERAT haver, tillstår sig Olof Olofsson jämte hustrun allenast hava betalt till dato 12 dal kmt, det övriga lovar han efter handen vilja betala. Jordeselandet bör lösas efter bysens gång, Stugan och Stolphäbberet värderades fö 36 dal kmt. Varmed de å bägge sidor voro benögde. I lika måtto likviderades emellan Johan Erichsson och Olof Olofsson i Öden i så måtto, att Olof Olofsson bliver till honom skyldig 15 dal kmt, och då skall Johan Erichsson intet mera hava oppburit av Håkan Eriksson ifrån Enköping än 3 dal kmt på de 2 Rdal han av honom avkrävja skulle, utan där han något mera av honom oppburit, bör sådant avräknas uti desse 15 dal kmt.

§ 6
Johan Matsson i Finna med de flere grannarne ibid klagade över en granne Pehr Olofsson, det han flyttat sin gård in i åkern dem till stor skada och förfång, sättandes honom icke allena på sin teg utan ock på de andra grannarnas tegar. Till vilken käran Pehr Olofsson icke undfalla kunde utan tillböd sig förlika grannarne, därtill de andra icke ville sig bekväma låta.

R:  Emedan Pehr Olofsson i Finna utan laga dom flyttat sin gård utur rätta sohlskipt och gamle läge in uti åkern de andra grannarne till hinders och men, jämväl där inpå de andra grannarnas tegar byggt, ty pliktar han för sådan olaga byggnad sine 3 marker Smt, och intage sin gamla tomt igen, i förmågo av det 4,5 Cap: Byggb. ll., där han icke med grannarne annorlunda kan förena

§ 7
Hust: Malin Burman inlade i Rätten en klagoskrift emot Karin Olofsdotter i Önskan, såsom hon förutan vad ord som hon med dottren Karin Köniksdotter växlat, de där skamlige varit på Kyrkovallen om S.Andreae dag förledit år icke förskont de frånvarande, utan

1./  kallat henne Lögnerska, som inlagt i Rätten lögnareskrifter,

2./  dottren som frånvarande var en hora, så väl som den som tillstädes var.

3./  Men som i Jorden ligger en horkarl, begärandes att på sådant ett laga straff följa måtte, och hennes hus till dess ära och REPUTATION  RESTITUERAS. Karin Olofsdotter klagade vice versa att hon av hennes dotter Karin Kuut överfallen blev med en hop smädeord i det hon först i Kyrkan tilltalte henne om en bindel, som kom deras piga till, den hon på pigans vägnar igen begärte, och som hon svarade henne pigaan skola få sin bindel igen, enär hon får sitt Taffzkläde av pigan. Säger Karin Kuut, få hennes bindel igen, eljest lärer hon intet vackert hedra dig. Hon frågar varföre hon henne hedra skulle? Då begynner hon kalla henne Ryttarehora, Soldathora, jag håller dig för en Påstrukin  hora, det henne svårliga förtröt, att hon av en Person den hon intet kände skulle få sådant höra. Nekade sig talt om Modern, fader och systern det som deras ära angick. H: Malin sade dottern henne intet kunnat så överfalla som hon säger, där denna icke först med sin skamlösa Mun begynt sålunda, Gud nåde oss för dig såsom man intet kände dig. En hora äst du, en hora är syster din. Far din gick i Lappmarken och gjorde horungar, och Mor din en lögnerska som inlade i Rätten Lögnareskrifter. Härover avhördes följande vittnen, Nl:  Johan Erichsson i Fanbyn efter avlagd vittnesed betygade att Andersmässedag enär desse Stintor vore komne med varandra i trätomål på Kyrkovallen hörde han intet mera som han kan eftersäja, än, då de skildes åt, den ena gick österåt, den andra västeråt, sade Karin Olofsdotter i Önskan, en mörjerlig Man var far din, en Lappkäringridare var han, eljest ock att de horkalla varandre. Hörde ock att Lögnareskriften nämdes, Nl:  Mor din inlade i Rätten en lögnareskrift här. Den andra svarade, det lög du, min mor är en ärlig hustru, men du äst en hora, och en hora skall du vara till dess du det bevist.  Nils Håkansson i Skede efter avlagd vittnesed bevittnade att då han hörde ljud av deras trätomål, sedan det var ändat, steg han utur stallen, och hörde därav intet mera, utan Karin Olofsdotter i Önskan sade, där du äter, så lär du. Brita Mårtensdotter, en piga om sine 20 år, den ingen någon oärlighet hade att bevisa, avlade sin vittnes ed och berättade, att Karin Olofsdotter i Önskan kallade Karin Köniksdotter en hora, den andra kallade henne en Soldathora och en Knektehora igen, den andra sade åter en hora är du, och en hora är syster din, och en mörjelig Qwinna är Mor din, som lade Lögnareskrifter i Rätten här om året. Och när de voro gångne ifrån varandra sade Karin Olofsdotter, en Mörjelig Man var far din och som gick i Lappmarken och gjorde horungar. Vilken som först begynte horkalla annan, visster hon intet betyga. Karin Joensdotter, en piga om sine 15 år, betygade att då folket var kommit utur Kyrkan Andersmässdagen, och hon skulle gå i Ladan efter halm, blev hon varse Karin i Önskan stående intet långt ifrån Klockstapeln, som ropade en mörjelig Man var far din, nog känna vi honom, han gick i Lappmarken och gjorde horungar, du och din syster äre horor I. Den andra ropade däremot, du skall vara en hora till dess du bevisar mig eller min syster något horstycke.  Hust. Karin Hansdotter i Öden efter avlagd vittnesed betygade, att hon varken hörde begynnelsen eller ändan, utan när hon kom i stegluckan hålla de på att träta. Då säger Karin i Önskan, de orden skall du svara mig före. Ja säger den andra, en knekt hoora och en Soldathora äst du, mera hörde hon intet, utandå skulle skiljas åt, trätte likväl mera öster om boden. Vad det var hörde hon intet. Märit Eriksdotter i Skede bevittnade, att hon varken hört begynnelsen eller ändan, utan Karin Köniksdotter kallade Karin i Önskan en hora och en Knektehora, mera hörde hon intet. Sedan vittnen sålunda voro avhörde, togs saken av Rätten uti noga överläggande, stannandes i följande slut:

R:  Emedan desse unge personer, J: Karin Köniksdotter Kuut ifrån Anundsjö socken och Länsmansdottren i Grundsunda Karin Olofsdotter i Önskan äre utav ett rägge tilfälle rakade med varandra uti trätomål,  som likväl tillförne varandra aldrig sett eller känt, uti vilken träta de varandra givit okvädinsord av hastige mode, ty plikte de å bägge sidor sine 3 marker Smt vardera efter det 43 Cap: Tingmb, vilka böter fördubbles efter det var hänt och skett på en Kyrkodag och Kyrkovallen. Men för det Karin Olofsdotter i Önskan vid samma tillfälle icke förskont de frånvarande, utan Karin Köniksdotters Sal:  Fader, somi jorden ligger, Modren och Systern än i livet med okväde ihågkommit, det vittnen betygat, ändock hon intet sådant tillstå velat,  förklarat sig med dem intet annat veta än ära och gott, ty pliktar hon för sådant obetänkt tal sine 12 marker Smt för dem vardera efter det 31 Cap: ådst:b: Stl, alldenstund det skett var emot så hedersamt folk uti sådan freqvens på Kyrkovallen. Och de RESTITUERAS till sin HONEUR, ära och RESPUTpå alla sidor

§ 8
Läns och Tolvmän betygade på sin edsplikt Ödesjorden i Ultrå och Flärke 10 seland öde och alldeles obärgat legat år 1682 och 1683. Förleden månad vore Tolvmän dit och efter Tingsbefallning mätte ödesjorden uti sine fulla tegar med nedersatte stakar emellan var teg i sitt rätta läge, att intet till det ringaste röras kan av grannarne, utan det strax märktes. Denna ödesjord, Näml: 8 sel Pehr Olofssons hemman i Ultrå och 2 sel i utbyn Flärke Lars Olofssons hemman, som tredje gången uppböds bördemannen på Grundsunda Ting den 27 Nov.1682 emot Cronans återtående utlagor, erkändes nu under Cronan eller Bördeman sig  om bem.te jords inlösen intet vårda låtit.

§ 9
Dito framkom för Rätten Johan Joensson ifrån Banafjäl och tillböd sig opptaga ödesjorden 8 seland i Ultrå by och 2 sel i utbyn Flärke, som alldeles öde legat 1678, 1682 och 1683, men 1677,79, 1680 och 1681 av grannarne höslagne efter där över hållne rannsakningar. För honom ginge uti löfte Joen Abrahamsson i Fanbyn, Nils Joensson i Kasa och Per Larsson i Könsa, som försäkrade det han efter frihetsårens förlopp, där han någre åtnjuta kan, skall utgöra till Cronan sin fulla skatt, varföre att bringa sådan Ödesjord till sitt bruk igen, och Kongl. Majst.s räntors förbättrande, gavs honom tillstånd tillträda jorden detta år 1684. Hemställandes i ödmjukhet Hans Excell.s Hr Gouerneuren vad frihet han emot ödesmålet åtnjuta kan.

§ 10
Det ena Jordeselandet, som hört under Ödeshemmanet i Ultrå, och Pehr Michelsson i Ultrå alltjämt härtill brukat och skattat såsom sin  pant, haver Johan Joensson, som Ödeshemmanet opptagit till bruks makt att inlösa efter bysens gång, så snart han hemmanet tillträder.

§ 11
Tredjemän efter Läns- och Tolvmäns betygande vore 5 st, som låg uti Gränsiö, de övrige var hemma, som skulle lösa dem av, men fiende vek före av, så at de finge hemlov, och de andre sluppo.

§ 12
Dito kom för Rätten beskedlig Man Johan Andersson i Öster Stensätter och framlade en avhandling opprättad i goda vittnens närvaro emellan Esaias Michelsson i Väster Stensätter och honom d. 12 Septemb. 1673, förmälandes huruledes de i god sämja och enighet äro överens vordne, att skilja bägge gårdarne Öster Stensätter  och Väster Stensätter från varandra uti åker i så måtto att Esaias Michelsson i Väster Stensätter av en fri vilja med sin hustrus ja och samtycke försålt till Johan Andersson i Öster Stensätter 1 1/2 sel Jord i Öster Stensätter, åkren efter gamle skatten, som gör efter nye skatten 4 1/2 marker för penningar 22 daler 16 öre kmt, förbehållandes sig allenast änget efter samma österåker. Sedan äre de om åkerskillnaden sålunda överens vordne, att uti ängesgärdet skola de behålla var sitt stycke, Johan Andersson Norr om  Sjöbodsrenan och Esaias Michelsson  Sunnan om bem.te Sjöbodsren. Dock så att Johan Andersson för sig behåller det lilla kornstycke Sunnan för Esaias kornstycke. Yttermera BadstuvuMyran anbelangande, så haver Johan Andersson efterlåtit Esaias Michelsson att behålla allt det han av Johan Anderssons tegar satt inom gärdesgården i Badstugugärdet, en och en halv stång långt av varje teg till en villgoda på detta köp, Nl: att Esaias låtit sig utlösa ur Österåkern. Men av själva BadstuguMyran skola de efter denna dag taga var sitt stycke efter bysens skatt. Och skall rätta råskillnaden vara hädanefter emellan Österåkers och Västeråkers skatten, Näml: Det gamla hagestodet, och där utan om den mindre stenen, som skall räknas för en råsten evärdelig för dem och deras efterkommande. Med Fångskog, Rödningsskog och Mulbete skall härefter som härtill ock av urminnes tider varit förbliva, så att var må nyttja obyttan skog till nöje så Nordan som Sunnan om sjön, varpå Esaias Michelsson samtyckt att fasta tagas måtte. Fördenskull såsom detta köp och denna avhandling om åkerskillnaden är lagligen hänt och skett, Lagbudit och Lagståndet, som Sveriges Lag förmäler. Son Johan Esaiesson till överflöd tagit i Bördsrätten för bem.te 4 1/2 marker Jord 3 daler kmt förutan den villgoda fadern oppburit, som ovantill förmält  Ty dömde jag och Nämden bem.te 4 1/2 marker Jord i Öster Stensätter åker under Johan Andersson, hans hustru, barn och arvingar till en evärderlig  välfången egnendom att  njuta , behålla och besitta. Och den övriga skillnaden jämte köpet grannarne till en evärdelig rättelse fast att stå och aldrig återgå vid bot o0ch straff som lag säger, och ändå stå som gjort och nu dömt är.