Anno 1693 den 1 Decembris sattes Ting i Grundsunda Länsmansgård Önskan med Allmogen av Ahrnäs, Grundsunda och Normalings Socknar widervarande Cronones Befallningman Välb.de Olof Westman och vanlig nämnd.

Grundsundapunkterna:

§  2
Skademarks byamän klagde att dem är gjord en stor skada av skogselden förleden Sommars, som avbränt för dem Sexton Lass äng och tre Lass lador, vilken eld Sjuhl Andersson i Norgissiö utsläppt, påstående att han måtte varda pålagder för sådant att plikta och betala skadan. Siuhl Nilsson i Gomark klagade sammaledes att denna eld avbränt all Gomarks skogen, så att där intet är tillvarande, påstod i lika måtto vedergällning för skadan. Siuhl Andersson i Norgissjö kunde intet undfalla att han icke tillika med grannpigorne Sigrid Johansdotter och Karin Andersdotter utsatt elden att bränna för mulbeten och kunde intet tro han skulle så vida gå. Anhölt om Nåd och förskoning. Sigrid ville i förstone neka sig någon eld utsatt. Men omsider tillstod, att hon först önskade att elden skulle sitta i Daalbratterne, på det boskapen måtte slippa fram och sedan Siuhl Andersson  oppslagit elden och den på ett ställe utsatt bar hon  honom  ut på ett och annat ställe. Siuhl sade att hon bar honom ut väl på 10 ställen. Karin sade att medan Siuhl och Sigrid hade detta för sig var hon hos boskapen och visste där intet av förrän skogen stog i ljusan låga, då hon i hemdriften tog en brand och satte den i en tall. Mera gjorde hon intet där till. Siuhl sade att Karin tände elden an på tre eller fyra ställen i hemresan. Karin kunde intet detta så stort undfalla, men sade att elden redan gått så vida, att han var redan utkommen förutan hennes tändning. Frågades vilken värderat skadan?  Svarades att Tolvmän Nils Jonsson i Kasa, Pehr Larsson i Högbyn, Lars Anderson i Öhn, Johan Olofsson i Könsa det gjort. Vilka skadan på Skademarks ägorne på slåtten och lägde skattat till 36 daler, men på skogen räkna de ingen skada. Den skada som är skedder på Gomarks skogen är intet skattad, ej heller på Norgissjö skogen, som dock skall vara stor. Frågades om vederbörlig flit är använd med släckningen?  Svarades av Länsmännerna, att så snart elden blev honom kunnig lät han sammankalla Socken till släckning, som där vore ifrån Söndagsafton till torsdagen. Saken sattes härpå under Nämndens betänkande, som sade straffvärdigt vara gjort, att Siuhl Andersson så egenvilligt tillika med pigorna Karin och Segrid  utsatt elden, dock kunna de det inte skatta för sådan vilja värkan som anställter är att därmed göra någon skada, utan i den meningen att såsom genom sitt diande rensa mulbeten, varutinnan de icke heller hålla Siuhl , Sigrid och Karin lika delaktige, utan hålla Siuhl såsom största orsaken böra svara tvådelarne i skadebot, Sigrid Johansdotter tvådelarna i den övriga treding och Karin en tredje delen.

Resolutio: Såsom Siuhl Andersson i Norgissiö tillika med pigorna Sigrid Johansdotter och Karin Andersdotter egenvilligt opptänt eld i skogen förleden Sommars till mulbetens rensande, vilken icke allena gjort skada på deras byskog, utan ock på Skademarks byskog, varest sexton Lass äng äre avbrände med tre hölador, som tillhopa är skattat 36 daler kmt. Jämväl avbränt Gomark skogen, vars skada ännu intet fullkomligen värderat är, som dock skall stor vara. Alltså dömdes de att skadan betala eftersom hon för Skademarks byemän redan är skattat, Näml  36 daler emedan byemännerna de äre därmed nögde, och som skadan än för Gomarks by och ?? kan skattas, därhos att plikta 100 daler Smt i förmågo av Kongl Majts Placat om Skogseldar av år 1690. Uti vilken skadas fyllande och bot förberörde således böra svara efter brott sina, att Siuhl Andersson som största orsaken varit betalar tvådelarne, men Karin och Sigrid tredingen, dock med den skillnad dem emellan att Sigrid betalar tvådelarne emot Karin.

§ 19
Pehr Olofsson i Hädanberg lät andra gången oppbjuda  åtta seland hus och jord i Banafiäll, som han köpt av Lieutnanten Pehr Olofsson Helssingh för 400 daler kmt den 18 Februari 1693. Härvid framkom  Lieutnanten  Pehr Olofsson och sade, att honom blev lovat få bliva kvar i gården sittande att njuta en stuga och andra tarvhus, Vartill Pehr Olofsson nekade och beropade sig på köpskriften som sådant intet förmäler. Men vad han sedan lovade utom köpet så var det av egen godhet att njuta husrum till behaglig tid, och så länge de skulle kunna draga överens, beropandes sig bägge på vittnen, som varit över köpet. Pehr Olofsson i Banafiähl som varit över köpet, vittnade att uti köpet blev det intet omtalt, utan sedan påminte och frågade jag om Lieutnanten intet tagit undan några hus? Då Lieutnanten svarade nog får jag hus. Får jag intet annorstädes, fär jag i Jämteland. Då Pehr Olofsson i Hädanberg sade, nog får han husrum och vilken stuga han vill sålänge vi sämjas. Pehr Olofsson i Hädanberg tillstod samma talan, och sade sig intet vilja rygga sina ord. Dock sig intet vidare binda än så långt sämjan kan stå, och honom behagar.

Resolutio:  Såvida Lieutnanten Pehr Olofsson Helsingh  uti sitt opprättade köp med Pehr Olofsson i Hädanberg om hemmanet i Banafiäll intet förbehållit sig några vissa hus att bo uti på hemmanet, måste han låta sig nöja med de rum, som hemmansköparen efter sin lovan utom köpet vill och kan honom unna och upplåta.

§ 20
4.Gammalt öde Klyfsnäs  - 4 sel lika som år 1692.

§ 27
Johan Esaiesson i Stensätter klagade att hustru Karin Andersdotter på Ahrnäs Kyrkovall utfört honom och hans hustro för tjuvnadpå det sättet, att sedan han länt henne hus över Natten och hon kommer till Ortrå by säger hon sig vara av oss skamstulen, begärande att hon sådant  bevisa måtte eller plikta. Hustro Karin intet till svars, dock stämder i laga tid efter Länsmans och en Tolvmans intygande. Fördenskull upptogs boten i följe av Kongl. Placat om stämningar, och som Olof Larsson i Ultrå och h: Brita Pehrsdotter ibidem vittnade att h: Karin hos dem sagt att Johan Esaiessons hustro i Stensätter varit i hennes säck om natten sedan hon lagt sig och stulit av henne Ull och Lin, det Man Johan Esaiesson låg och såg på , så att han intet är bättre än hon. Kallades henne Djävul. Ty för det h: Karin således tett sig emot Johan Esaiesson och hans hustro, och varken vill eller kan sådant bevisa, gjordes hon saker till 9 marker Smt efter det 20 och 43 Cap: TingmB: och Johan Esaiesson med sin hustro dömes fri. Äger h: Karin intet att böta med  sättes i Stocken en Söndags Morgom, sig själv och androm till rättelse.

§ 30
Olof Andersson i Högen  och Jacob Hansson i Dombäck tvistade om en tunna kramsill, som  skall vara kommen i miste och i missräkning dem emellan uti Hernösand på Korsmäss Marknad, och fast Olof Andersson cederat kramsill tunnan till Jacob Hansson i Hernösand, ville han den likväl för henne av honom  återfordra. Men i fall av skäl på ömse sidor lades dem emellan av Rätten att Jacob Hansson betalar till Olof Andersson halvparten av samma krammsill tunna efter det pris som tunnan då såldes i marknaden och andra sålt. Halvparten omgäller Olof Andersson att han i tid intet detta påkärade, då sådant kunnat rättas.