Avskrift

 

Hämtat ur Västerbottens Folkblad lördag 14 oktober 1950

 

Kråkenborna har äntligen fått sin vägförbindelse.

 

Då vägbyggnaden från Öre till Kråken i dagarna hunnit så långt, att vägen kan trafikeras, har detta faktiskt blivit en epok i kråkenbornas historia. Länge har den väglösa byn väntat på sin vägfrågas lösning och flera alternativ har prövas, innan befolkningen kunnat få en lösning på sitt vägproblem. VF har vänt sig till en av de personer, som under årens lopp stått i spetsen för befolkningens önskemål under alla åren, fiskaren Axel Jonsson i Kråken, och anhållit om en intervju. Hr Jonsson är givetvis mycket glad över, att den omstridda vägfrågan äntligen krönts med framgång. Det har mer än en gång sett omöjligt ut, att kunna lösa frågan, men med många goda krafters medverkan gick det till sist. Vi äro även i dessa dagar tacksamma för det bistånd vi fått av alla institutioner, som ställt sig välvilliga till företagets genomförande. Vägdirektör Grahnén och landshövding Lindberg, som hela tiden varit inkopplade på att lösa vår vägfråga, ju förr dess bättre, har alltid visat oss förståelse i vår brydsamma situation.

 

Beträffande den artikel som återfinnes i en umeåtidning häromdagen, skriven av signaturen Håbe, är jag riktig glad över de påståenden som framförts, beträffande tillkomsten av denna väg.

 

Då det gällde att finna utvägar, bör riksdagsman Gösta Skoglund få ett särskilt tack för sina insatser för vår sak. Utan hans initiativ inom olika instanser, skulle vi kanske fått vänta ännu flera år. Det var närmast hans erfarenheter från en vägbyggnad i Värmland, som förde vägbyggnaden in på tanken att använda arbetskraft från fångvårdskolonien i Sörbyn. Riksdagsman Skoglund kontaktade därvid byråchefen Blom i fångvårdsstyrelsen, vilken för övrigt var broder till förvaltare W. Blom vid tidigare Sörbyns egendom. Byråchefen ställde sig mycket förstående till saken och något senare uppvaktade riksdagsman Skoglund även överdirektör H. Göransson i fångvårdsstyrelsen. Även här var man välvilligt inställd, om nödiga formaliteter kunde lösas. Då tillgängliga medel ej stod till vägförvaltningens förfogande, blev nästa kontakt kommunikationsdepartementet, där Skoglund sedan tidigare hade försänkningar. Även här kunde man skönja en ljusning, då det ställdes i utsikt att av tillgängliga anslag få påbörja vägens byggnad. Sedan överenskommelse träffats mellan väg- och vatten och fångvårdsstyrelsen, blev första delen genom Öre by, närmast ett prov på hur det hela skulle avlöpa. Då generaldirektör Hjort i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, sommaren 1949 i samband med invigning av nya Umeälvsbron, gjorde ett besök i Öre, var saken redan klar, det var närmast fångvårdsstyrelsen det berodde på om man kunde fortsätta ned till Kråken kommande år.

 

Vägdirektör O. H. Grahnén i vägförvaltningen som alltid är glad, då länet får en ny väg eller bro, uttalar sig också sin tillfredsställelse över vägens tillkomst. Vi hinner ej få vägen fullt färdig i år, men den skall bli i sådant skick, så att den kan motorplogas under vintern, och nästa år skall den färdigställas för avsyning. På en fråga om i vad mån enskilda initiativ för vägbyggnadens genomförande, gjort sig påvisbara i detta sammanhang, framhåller vägdirektören, att på alla håll har man varit positivt inställda på en lösning, men omständigheter över vilka man ej kan råda, har varit svåra att bemästra, menar vägdirektören. Om någon utanför de beslutande myndigheternas krets bör nämnas så är jag villig instämma i riksdagsman Skoglund gjort en god insats. Jag vill minnas att han vid åtminstone ett par tillfällen varit upp till fångvårdsstyrelsen i saken. På en fråga om generaldirektör Hjorts besök i Öre sommaren 1949, hade någon avgörande betydelse för vägens fortsatta byggnad, framhåller vägdirektören att detta icke var fallet, då det redan tidigare var beslutat att vägen skulle byggas fram till Kråken, om fångvårdsstyrelsen var villig träffa överenskommelse om arbetskraft.