Nordmaling 1683 den 28-29 november
Befallningsman Johan Persson Höök

 

§ 1

Hustru Anna Eriksdtr i Örsbäck kom för Rätten och sade sig Testamentera under Mågen Olof Larsson ibm. all sin egendom, så löst som fast, emot sytning och föda till dödedagar, emedan hon helt ålderstigen är, och han jämte dottern här till i  9 års tid sytt och fött, begärandes Rättens Approbation däröver. Och som befanns hustru Anna Ersdtr flera barn ha, som ännu sitt samtycke härtill intet givet och det faste icke något part ? avlinge vara, ty befann Rätten nödigt att; Hennes Jord i Örsbäck skulle hennes barn uppbjudas under det villkoret att Modern föda till dödedagar och hederligen låta komma till graven, på det äventyr, antingen hon levde längre eller stäckre än egendomen tillräckte eller ej, vilket uppbud som 1:a. gången i förmågo av det 31 Capitlet Jorda Balken ll., vilket uppbud Olof Larsson strax inför Rätten antog, såsom han henne ock redan i 9 års tid sytt och fött. Men hennes son Per Mikaelsson avsade sig det villkoret och efterlät Mågen Olof Larsson njuta Moderns Testamente och disposition i det målet.

 

§ 2

Uppbjöds 2:a. gången 9 sel Hus och jord i Torrböle som Samuel Samuelsson ibm. uppdragit Erik Andersson mot gäldens avbetalning, som stod på hemmanet och hustruns sytning till dödedagar. Varemot brodersdottern Brita Jonasdtr ( Brytha Joensdtr ) protesterade såsom rätte bördeman till Inlösen, och som befanns Jorden vara gammal börd?, ty dömdes hon berättigad hemmanet inlösa inom Laga tid, så framt icke någon annan människa sig dess innan anbjuder och det i förmågo av det 2:a. och 6:e. Capitlet Jorda Balken ll.

 

§ 3

Mellan pigan ( Karin ) Katarina Jacobsdtr och hennes gamle husbonde Johan Eskilsson i Orrböle likviderades av Rätten sålunda, att hon intet bör svara till de tvenne Kor som odjuren ihjälrivit, emedan hon fått uppläst som Lag säger i det 40:e. Capitlet Byggninga Balken ll, ej heller till 2 kalvar utan hennes vetskap utkommit. Blir alltså Johan Eskilsson pigan Karin Jacobsdtr skyldig för hennes tjänst i 5 års tid, förutom de kläder hon uppburet penningar 12 dr. kmt. dem Johan Eskilsson med handslagan för Rätten lovade henne riktigt betala.

 

§ 4

Mellan grannarna i Långed dömdes att de skall nyttja fisket i Strömmen eller ån under bolbyn,  varefter ty som han äger i byamålet eller efter skatten i förmågo av det 25:e. Capitlet Byggninga Balken ll.

 

§ 5

Kyrkoherden i Grundsunda, Hr Erich Diupedius kärade till pigan Anna Mårtensdtr det hon icke allenast förlidet år 1682 Mikaelii tid föraccorderat och lovat sig till tjänst hos sig detta år med städje pennings mottagande, efter hon då sig till andra stadt, det hon icke rygga kunde, utan ock förliden St. Mattei dag renoverat sin loven genom viss försäkran med handsträckning i Rättens närvaro till Kyrkoherdens ombud, att på undfångna städjepenning komma i tjänsten, men sådant intet efterkommit, utan till Datum hållit sig utur tjänsten, varigenom han icke ringa frustrerad, begärde att hon efter Lag måtte tillhållas att fullgöra sin plikt. Pigan Anna Mårtensdtr kunde intet neka till sin gjorda loven och städjepenningens mottagande förlidet år, till den ändan att hon detta år skulle komma hos Kyrkoherden till tjänst. Tillstod och att hon Matts Mässodagen förnyat sin loven till Kyrkoherdens utskickade ifrån Grundsunda, en änka hustru Margareta, men hade intet annat att invända, än då hon första gången sig utfäste till Kyrkoherden, gjorde hon det under villkor, där hon skulle slippa sitt husbondefolk där hon var till tjänst i Torrböhle hos sin broders hustru. Lovade skicka städjepenningen tillbaka, tänkte hon intet vidare därpå förrän Mats mässodagen när Kyrkoherdens bud kom. Då hon förut städjepenningen intet vara åter levererad, varför hon ångrade sig ånyo på samma stäjepenning att komma. Det henne sedan åter ångrade, skickar så bud till ländsman Pähr Östensson att förnimma om han skulle kunna henne fria från Kyrkoherdens tjänst i Grundsunda, så ville hon släppa i hans tjänst, vilket han utlovade. Skickar så efter henne till Torböhle och hämtar henne till sig där hon nu är i tjänst. Tolvman Nils Zachrisson i Hallen betygade sig varit över Matmoderns och Annas tal i Torböhle, då de blevo så sins emellan överens, att där Matmodern kunde övertala Kyrkoherden att Anna sluppe utur hans tjänst med gode, skulle hon bliva när henne detta år, var och icke, skulle hon gå till Grundsunda. Detta var efter Michaelis dag och som hon försport det hon begynt hadla med Ländsman, frågade han henne, vad därmed var. Då hon nekade därtill och bad Gud bevara sig. Ländsman Pähr Östensson tillstädes kunde intet neka det han lovat taga pigan i försvar, det han förmente sig ha rätt till, emedan Kyrkoherden henne stadt i olaga tid, nämligen året förut, och folket mot förbud intet får lejas ut ur socknen. När honom reponerades, att sedan Kyrkoherden med henne accorderat året förut, har han ånyo inom Laga tid med henne contraherat, och hon gått i tjänsten, där han icke tagit henne i sin tjänst efter Michaelis, som likväl aldrig henne lejt, vilket kan räknas för tubba andras folk. Så instantierade Ländsman det pigan var omyndig och kunde ingen lovens förnyelse med henne ske. Under detta tal svor Ländsman, och när honom hans svordom förehölls, sade han till Rätten det vara en osanning. Anna Mårtensdtr bekände sig över 30 år gammal vara och född i Grundsunda och Högens by. Av något förbud att ingen skulle få leja sig ut ur socknen visste ingen säga. Hustru Kiersin i Böhlen klagade ock hava lejt denna Anna Mårtensdtr midsommartiden, som Anna ej heller unfalla kunde, men fick henne intet behålla för Ländsdman som tog henne till sig med trug.

RESOLUTION: Som pigan Anna Mårtensdtr icke allenast långt förut lovat sig till tjänst för detta år hos Kyrkoherden i Grundsunda, vördige Hr. Erich Djupedius, utan ock sedermera inom laga tid sin lovan förnyat med handsträckning, ty skattar Rätten henne pliktig träda ut i tjänsten, var och icke böte hon så mycket som Kyrkoherden kan sig ett annat legohjon om året leja för, i förmågo av den 4:e. punkten i Kungl. Majts Stadga om tjänstefolk och Legohjon. Ländsman förbjudes henne vidare hysa eller hägna, vider sina 40 mk. plikt efter den 5 punkten i Kungl. Majts Stadga om tjänstefolk och Legohjon. För svordom inför Rätten pliktar Ländsman sina 3 mk. som Rättens egen sak, därhos för märkeligt oljud sina andra 3 mk.

 

§ 6

Erik Eriksson i Järnäs ( Giärnäs ) för oljud och svordom på Tingsplatsen, pliktar sina 3 mk. smt. Rättens ensak.

 

§ 7

Dömdes till fasta på en broderslott av Mikael Erikssons hemman i Örsbäck som Olof Mikaelsson försålt till sin svåger Olof Larsson för 150 dr. kmt. i villgodo och bördsrätten inräknad. Efter köpet var lagbjudet och lagståndet, penningarna riktigt betalade efter köpskriftens lydelse, och Jorden innom börden behålles, vartill brodern Lars Mikaelsson givit sitt samtycke inför Tingsrätten den 22 Febr. 1676 och den andra brodern Per Mikaelsson nu därtill sitt Contens gav.

 

§ 8

Lögdeå Byamän tvistade sins emellan om ¾ sel. skatt som ingen i byn ville (veder) vidkännas, utan den ene skjuter ifrån sig på den andra och Uppbördsman efter Jordboken likväl bör ha sin fullmakt, varför denna tvist att sluta dememellan, dömde Rätten till Tolvmanna syn och rannsakan, som skall nästkommande sommar upptaga vars och ens rätta skatt i by efter stångtalet, så i åker som i äng, där grannarna med varandra gå till skiftes, och därefter rätta skatten, som de vilja med Ed därpå svärja sant vara. Emellertid utgår skatten efter förra Tingsdomen att Fjärdingskarlen icke genom deras privata trätor må uppehållas.

 

§ 9

Lars Eskilsson i Aspeå klagade att han skattar en Ry-svedja under Aspe by för 2 sel., som icke gör fullt för mera än 1 sel. Jord efter Gode Mäns omprövande förliden höst. Begär att svågern och grannen Olof Larsson, som än haft och än har så mycket frälst och utan skatt som jag skattat över måtte för den överstigande skatten, Nämligen 4 sel. svara, icke allenast hädanefter utan och för alla föregående åren. Olof Larsson svarade Lars Eskilssons svärmoder, hustru Anna sålt bemälda svedja till en Per Eriksson benämnd, för en 1/2 stång eller 1 sel. allena, men den andra halva stången eller ett seland i gamla åkern, det Pehr Erichsson åter försålt till Jonas Larsson i Rönnholm och han åter till hustru Annas måg Lars Eskilsson tillbaka, så att svedjan aldrig mera är satt för än 1 sel Jord, vilken nu genom deras vanbruk är illa medfaren. Lars Eskilsson reponerade, att då svärmodern sålde till Pehr Erichsson 1 stång Jord hade hon bort haft den ur gamla åkern och gamla skatten, men nu behöll hon i gamla åkern en halv stång eller 1 sel. och satte till Pehr Erichsson nyverken, Nämligen denna Rysvedja, därigenom en oreda är kommen. Nu såsom Olof Larsson är hustru Annas son, som är kommen att besitta sin moders hemman, och därunder det han sig förbehållit i gamla åkern, drivandes gamla skatten in på nyverken, så vill hon att sådant av son rättas måtte. Svedjan togs av gammel-hemmanet hustru Annas och drev så skatten, Nämligen 1 sel. ifrån gammel-hemmanet in på svedjan. Olof Larsson svarade sig skatta så mycken Jord som han har, men måste tillstå att svedjan lisar gamla skatten i byn, dock klagar han att svedjan är illa medfaren.

RESOLUTION: Medan Olof Larsson måste tillstå modern Hustru Anna ha svedjan sålt ifrån hemmanet han åbor, så att den gamla skatten på hemmanet är vorden lisat genom den skatt som för svedjan är årligen utgjord, sedan den såldes därifrån, och sådana nyverken eller omägor intet böra säljas eller dragas ifrån sin rätta bolby och hemman, ty att slitas denna tvist prövar Rätten skäligt och bäst vara det att Olof Larsson som själva hemmanet åbor återlöser svedjan för så många penningar han av modern är såld, att därigenom komma hemmanet i sin rätta proportion igen emot tomt, byamål och skatt, och att vanbruket på svedjan som Olof Larsson klagar över uppgår emot den lisa han härtill haft av skatten, som Lars Eskilsson för svedjan dragit, så att ingendera den andre i det målet vidare åtala må. Skulle byn tåla mera skatt för nya intakor, står de det till omprövande vid den tillstundande allmänna Jordrevningen.

 

§ 10

Brofogden Jonas Josefsson besvärade sig att han en så lång väg hit till Nordmaling måste resa på Vägbyggning, och när han stämmer allmogen därtill efter Gouvernörens Orders, kommer de intet tillstädes av tresko och motvillighet, begär att de för sådant måtte plikta. Andra Stora Böndagen stämde han allmogen på Kyrkovallen Norr ut om lördagen, men kommer allenast några karlar. Borta voro Håknäs grannarna, Ängersjö, Långed, Järnäs, Bredvik, Brattfors, Hallen, Örsbäck, Gräsmyr, etz.  Sedan om Söndagen sade han till på Kyrkovallen Söder ut, då absenterade sig Ava grannarna, Aspeå, Mo, Sunnansjö, Hyngelsböle, Ledusjö, Djupsjö, Baggård, Orrböle, Brattsbacka, Nyåker, Agnäset. Dessa böra stämmas till nästa Ting, då de vederbörligen skola plikta.  Att Erik Eriksson i Lögdeå kallat brofogden den gamla Djävulen, och uppstudtsar allmogen, som inga vittnen honom nu vid handen havas, och han nekar till sådant, alltså kan ej heller Rätten denna gången däröver döma.

 

§ 11

Anders Tomasson i Öre har haft sin son Olof Andersson undan Qvarntullar förlidet år 1683, som är kommit av den tvist fadern hade med dem som honom lejt i tjänst, varför påföljande år bör upptagas dubbel qvarntull på honom  .

 

§ 12

Nämnden tillspordes om några öar eller skär i detta Tingslag funnes som otaxerade är. Som betygade inga andra finnas här än Crone Ören, som är i Längden 1/2 mil, på somliga ställen bred och på somliga ställen smalare. Kring vilken allmogen har sitt Strömmingsfiske. Kringom honom åtskilliga små skär och allenast en fiskehamn Långron. Är skattlagd för 14 Lispund Skjäla späck, som allenast några bönder utgöra för de klippor de bruka, Nämligen; 7 Lispund på vardera sidan. På den ena sidan där är skjälafisket fördärvat, därför det upptaget är under Öde. Uppå själva ön är tämmelig Mulbete, som brukas av allmogen, som släppa dit sina Hästar och Kreatur om Sommaren.

 

§ 13

Uppvistes inför Rätten de 20 alnar Rask som Lars Persson i Hummelholm på Tinget år 1682 den 29 Martii blev fälld för tjuvnad för, efter han det för 3 år tillförne upptagit på allmänna vägen och icke upplyst, utan begynt olovandes i socknen försälja. Och som Ländsman samt Nämnden betygade allt sedan ingen ägare sig infunnet som med sanna vittnen eller andra goda skäl kunnat sig bemälda Rask sig tillkänna efter det 32 Capitlet Tjuvnads Balken ll. ty erkännes bemälda Rask värderas för 2 dr. alnen för förestående, därav Konungen tillkommer tvådelarna och tredjedelen  är Målsägarens andel, Härads Rätten för sitt besvär i förmågo av samma Capitlet.

 

§ 14

Dito angavs av Ländsman en ung dräng, Erik Olofsson i Håknäs om sina 18 år, vara kommen i tal som han haft läger med en ung flicka, Kerstin Algotsdtr i Levar om sina 9 år, vilka skall vara funna tillhopa i någon beställning av enhändningen Johan Johansson och sal. Hr Erich Calicii dotter Brita Eriksdtr varpå flickans föräldrar, Nämligen; Algot Tomasson och Modern ( Karin ) Katarina Larsdtr i Lefwar, vilka på tillfrågan sade dottern vara på sitt nionde år och född den 5 aug. 1675, som förliden sommar begärde lov att få rida med drängen då han skulle föra hästen till Änges, vilket modern henne tillät, då de i detsamma är funna tillhopa i en båt uti Änget nere vid sjön av enhändningen Johan Johansson och Hr. Erichs dotter Britha. Därav Modern intet visste förrän andra dagen efter, då Johan Johansson kom och säger att hon skulle taga flickan i akt för drängen, han är intet annat än en skalk. Strax tog hon flickan i förhör, som bekände att de legat och rivits tillhopa såsom barn, men nekade till någon olovlig gärning, därpå hon också litet förstå kan. Johan Johansson och Britha Erichsdtr sade sig ingen ro ha förrän de bekänt för Kyrkoherden det de sett, vilket de och gjorde, och modern följde dem dit. Drängen Erich Olofsson släppte föräldrarna strax ifrån sig, och kunde intet vidare lida honom i sitt bröd, sade sig intet kunna honom tillkära om något våld, alldenstund de intet tro någon gärning dem emellan varit.

Sedan inkallades Britha Erichsdtr som efter avlagd vittnesed betygade att förliden sommar mellan Pingst och Midsommar skulle alla grannarna i Lefwar som var i Notlag tillhopa gå till Not. Hon och enhändningen Johan johansson följdes åt ifrån byn. När de kommit ned till sjöbodarna på änget såg de repet som Algots dräng Erich hade med sig, och även skulle följa på Noten, ligga fram vid boden. Säger så Johan, varest tro drängen är, efter repet ligger så här, begynte så se efter drängen, blev så varse hästen som han ridit utför, men drängen intet. I detsamma de så sökte efter drängen, fingo de höra att det lät som små kreatur plägade låta, gingo så ifrån bodarna ned till båtarna, och när de kommo till en båt som uppdragen var på landet, bliver först Johan dem varse i båten, då han bad henne hålla så länge, går så han på den ena sidan av båten och hon på den andra, där de se drängen Erich ligga på flickan som han hade mot båtsuden som neder låg åt marken. Kläderna voro uppdragna på flickan, såg allena det ena benet på flickan, som bart var, men hon vände sig strax därifrån, Johan såg längre på dem. Ropade ock till drängen, säjandes, Erich vad gör du, varmed de blev dem varse. Johan talte ock allena med drängen där om, men fick intet svar av honom. När flickan gick hem frågade hon flickan vad drängen ville henne och vad han gjorde henne, varken grät hon eller klagade hon sig över något, utan gick därmed hem ifrån Noten, följdes han Johan och Erich åt, de andra gingo något före. Då beder Erich att de intet skulle lägga därom, lovade förlika dem därför att de ville tiga. Mera hade hon intet att berätta.

Drängen Erich Olofsson som sade sig 18 år gammal vara, och tämligen till växten, bekände att flickan red med sig till ängen på hästen, och medan han väntade notfolket, ville flickan se båten inuti, lyfte så henne i båten, begynte trå eller rivas med henne, men nekade sig bedrivet någon otukt med henne, dock måste tillstå att han hade kläderna upp om henne, sade sig intet ligga ovan uppå henne, utan på sida med varandra. När han tillspordes till vad ända han kastade henne i båten, revs med henne och kastade kläderna upp om henne? Svarades att han allena narrades med henne och revs, men ingen tanke hade att driva någon otukt med henne.

Härpå inhades flickan Kiersin Algottsdtr, som mycket ung, nämnd på sitt 9:e. år och liten till växten var, vilken berättade att hon red med drängen åt änget till sjön, där han släppte hästen. När de gick därifrån tog han henne och kastade henne emot hennes vilja i båten, lade kull henne, tog upp kläderna och lade sig på henne, vad han ville sade hon sig intet förstå. Låg så tungt på böstet att hon ej kunde ropa. Kom så Johan och Hr. Erichs Brita, därmed slapp hon. När hon tillspordes om han bedrev någon otukt med henne, sade hon sig intet veta därav. Och som förmärktes  flickan draga försyn offentligen för alla bekänna, huru nära drängen drägen varit med sitt otillbörliga tillbud, så blev belovat att Befallningsman Johan Persson Höök skulle taga henne med sig avsides i particular förhör, det han ock gjorde och strax igen berättade flickans bekännelse inför sig vara, att drängen hade sin manliga lem emellan benen på henne, dock kom henne intet så när att han henne på livet råkade till någon fullkomlig beställning, ty hon sparkade emot, och andra kom däröver.

Fickans moder sade och för bef.mannen att hon detsamma tillförne bekänt för sig, och att han tagit i händerna på henne och hållit. Drängen Erich nekade icke allenast till själva gärningen, utan och till uppsåtet, att han aldrig tänkt bedriva någon otukt med henne. Efter det andra vittnet, Nämligen Enhändningen Johan Johansson var bortrest härifrån orten till Hälsingland och förmentes ha gjort sin bekännelse härom till kyrkoherden, vördige Hr. Olof Plantin, så tillspordes han härom, som sade honom ingen bekännelse för sig gjort innan han avreste, utan strax efter de voro funna tillhopa kom Johan, Hr. Erichs dotter och flickans moder till honom, lät nog illa. Då berättade Johan att han i båten sett dem tillhopa, flickan ligga framför honom med kläderna upp om livet och drängen på knä framför henne, med skjortan ut ur byxorna, men om någon full gärning kunde han intet säga, ej heller examinerade han honom vidare där om.

RESOLUTION: Emedan saken synes vara av stor eftertänklighet, och det nödigaste vittnet icke tillstädes är, så att Härads Nämnden för denna gången varken värja eller fälla kan innan det vittnet ock varder avhört, varför uppsättes saken till nästa Ting, vartill bemälda vittne Johan Johansson kan framskaffas på något sätt, antingen att han av sig själv kommer tillbaka som förmenas, då han strax av Ländsman bör tillsägas att han intet avviker från orten innan han för Rätten avlagt sitt vittnesmål, eller att han efterskrives till den ort, där han kan vara stadd.