Nordmaling  1692-02-26,  i Levar Gästgivare-Gård, Häradshövding Lars Stridsberg och normal nämnd.

 

§  1

Sedan tinget var lyst upplästes åtskilliga Kungliga förordningar som Husesynsförordningen ,

Skogsordningen om  Jakter och Djurfång om Landköp, om Barnamord och Skattehemmanes beboende om Humlegårdar och Skogseldars släckande.

 

§  2

 Länsman angav att en bonde vid namn David Jonsson i Långed, nyligen skurit halsen av sig, i sin egen gård. Fördenskull att erfara vissheten av sådant, inkallades och förhördes grannarna var efter annan nämligen. Jakob Andersson i Långed berättade att för 14 dagar sedan hade grannen David Jonsson skurit halsen av sig i sin säng förmiddagen om dagen, han har fuller merendels legat till sängs allt sedan Nyåret. Men på de sista 8 dagarna uppe. Om lördagen högg han sönder ved och var till kvarnen, om måndagen hände det att han skar halsen av sig, var en man om sina 60 år, all grå, har varit en gammal soldat och tjänat i Polska kriget. Per Larsson i Långed berättade att måndagen efter Fastlaga söndagen kom David Jonssons hustru löpande med ett ynkeligt rop och sade att mannen skurit hjäl sig, går så iväg tillika med Skomakaren Anders Helgesson  för att bese honom, när  vi inkomna i stugan låg han i sängen upp uti blodet, rörde sig något lite, ville tala men förmådde intet. Anders Helgesson steg fram till sängen och såg att han skurit sig i halsen. Jag rider strax av till Prästen i mening att han skulle kunna komma sig före, men innan jag hann 1/4  mil ifrån byn var han död. Var en man om 60 år, all grå. Frågades huru dant hans leverne varit, med grannar och sitt eget folk? Svarades att han under tiden var osams med hustrun men med grannarna intet, var nog enslig. Sjuklig har han varit allt sedan Nyåret på att han under tiden legat, under tiden gått uppe i 3 veckor. Förrän detta hände var Prästen hos honom och besökte honom med Herrens Nattvard, dock gick han sedan uppe. Kyrkoherden herr Per Arctaedius berättade att han besökt honom med Herrens Nattvard tre veckor förrän detta hände, då han var vid sitt fulla förstånd, klagade sig ont i bröstet och under bröstbenen, sade sig varit illa tillfreds sedan han såg den besatte kvinnes person här fördes för många år sedan. Har sedan gått uppe och som grannarna berätta huggit sönder ved, varit till kvarnen, ingen hetsig sjukdom hade han, kände honom eljest intet till hans leverne emedan  jag nyligen kommit till pastoratet. Anders Helgesson betygade att då han var hos Per Larsson i Långed för att göra skor, kom David Jonssons hustru löpande och sa , att Man skurit ihjäl sig, följer så jag Per Larsson dit, när vi inkomna ligger han uppi blodet i sängen och levde ännu när jag stiger till sängen och talar åt honom, rättade han sig upppå armbågarna och som han satte skägget i vädret blev jag varse att han skurit sig i halsen, han förmådde inte tala utan holkade lite det ingen kunde förstå. Per Larsson körde strax efter Prästen men inom en halv timma var han död, det var förmiddagen om dagen. Ligger ännu i sängen i sin blod, hustrun som är vid pass sina 70 år gammal  flydde strax ut ur stugan.

Hustrun ( Kristina ) Kirstin Olofsdotter om sina 70 år berättade att mannen David Jonsson som begynte strax efter Jul bli svårmodig, sade att det kom så ont för honom. Jag tröstade honom allt det jag kunde, hade ock Prästen till och trösta honom, stundom gick han uppe, stundom låg han. För 14 dagar sedan går jag ut om morgonen, han ligger i sängen kvar den morgonen, inte ännu stigit upp, när jag kommer in tillbaka igen, får jag se bloden var runnen på golvet, går så till honom och frågar vad han tagit sig för, om han tagit livet av sig själv . Svarade Gud nåde mej så rysligt. Jag bad honom befalla sig i Guds händer, då fattar han tillhopa händren, med det samma löper jag till grannen Per Larsson och beder honom komma, det han gjorde, var inte mera folk hemma än jag och gubben. Nu ligger han i sängen i sitt blod, hemstelldes Rätten huru med kroppen skulle förfaras. Detta tog Rätten i betänkande, och som David Jonsson varit vid sitt fulla förstånd då han med kniven skurit sig till döds, ty kunde honom ingen annan begravning tillkännas än den självspillningar efter det 4 cap. Högmåla Balken tillkommer, nämligen att hans grav utom Kyrkogården i Jorden nedgräves av skarprättaren,  androm till  sky och exempel, vilket lämnas till Högl. Kungl. Hovrättens vidare Nådiga behag.

 

§  3

Nordmaling kyrkas föreståndare insinuerade andra gången en pantskrift som  salig kyrkoherdens herr Olai Plantinis änka hustru Brita Eriksdotter utgivit den 21 Mars 1691 uti vilken hon erkänner sig till kyrkan skyldig 475 dr. kmt. och sätter kyrkan underpant sitt hemman i Mo, samt med en silverkanna om 87 3/4 lod och en skål om 58 lod, vilken pant henne hembjöds andra gången.

 

§  4

Olof Olofsson i Brattfors erkände sig skyldig till kyrkan 50 daler kmt som han dömdes att betala.

 

§  5

Samtliga Brattfors byamän klagade sig vara gjord en stor skada förleden sommar av  skogselden som utkommit ifrån Per Jonsson i Torrböle råg svedja, på att all deras skog är avbränd samt skogsängarna med sommarbärgningen till 17 1/3 lass vilken skogseld gick  3½ veckors tid, begärde att den som till elden vållande varit, måtte skadan fylla, Per Jonsson i Torrböle nekade elden vara utkommen ifrån sin röjning, ty att han brände sin svedja 3 dygn före Midsommardagen och elden uppkommit först 28 dygn efteråt. Sedan han bränt sin svedja var han som oftast dit, och kunde ingen eld märka.Högg strax efter bredvid ett nytt svedjeland,jämväl andra grannar dagligen där gick och ingen eld förmärkte.

Brattfors byamän sade elden dålt sig, men som ett mycket svårt väder uppkom,  uppväxte elden därav. Per Jonsson sade sig aldrig kunna tro eller tänka att elden kan vara kommen ifrån sin svedja, emedan han den så väl släckte, och han så långt efteråt uppkom. Frågades om det var några flera svedjor som elden kunde komma ifrån. Svarades Nej. Örsbäcks grannarna hade lika klagan, nämligen att samma eld avbränt deras byskog i grund, 4 lass äng, 12 mesar näver, 60 stycken timmer, etc. Per Jonsson i Torrböle förmente elden  vara uppkommen av Olof Larssons gamla land . Olof Larssson sade sig först blivit varse elden, och att han kom ifrån Per Jonssons svedja. Var själv femte, då han blev elden varse. Nämligen hustrun, pigan Maria Danielsdotter, Per Mikaelsson i Brattfors, gossen Anders Cristensson, ( Kristensson ) vill tillika med dem göra ed att han inte brände något boland, och att elden kom från Per Jonssons svedja. Per Jonsson sade gossen Anders först utkommit det tale, att röjningen brann först, och förrän svedjan. Därhos skickade Olof Larsson först bud om elden, Olof Larsson svarade, att då han blev varse elden, måste han fuller göra bud, helst då han ville övergå en hans svedja som stog med skog på. Pigan Marit Danielsdotter efter avlagd vittnes ed, berättade att då vi höllo på att slå i skogsängarna middagstid på dagen, blev vi varse elden komma ifrån Per Jonssons fälla, ingen eld hade Olof Larsson med sig, ej heller tände han någon eld på den gamla sin rödning utan var tänkt slå henne, ty allt gräset var högt uppväxt mellan veden. Gossen Anders Christensson, berättade detsamma att elden kom ifrån Per Jonssons svedja, och ingen eld hade Olof Larsson med sig att tända på gamla rödningen. Frågades när  skogselds plakatet förs upplästes? Svarades om Valborgsmäss första gången och sedan skogselden var uppkommen andra gången. Per Jonsson frågades om han aktat de delar med sitt svedjebrännande som Kungl. förordningen fordrar? Svarade att han med all flit aktat sin svedja och släckte elden så väl som han någonsin kunde, sådde sedan svedjan, och kan aldrig tro att elden ifrån henne är utkommen, utan kan så snart vara uppkommen av vallbarnen eller på annat sätt. Brattfors och Örsbäcks byamän sade att de i sin bästa andetid måste gå i vakt om elden och vet sig intet annat före än få gå ifrån hus och hem för denna skada. Byamännen ifrån Gräsmyr, sade sig ha sin kyrkoväg förbi Per Jonssons svedja och stod han helt grön den tid elden uppkom, kunde ej eller förmärka att där rök. Härpå taga parterna sitt afträde, och sattes saken under Nämndens betänkande. Nämnden sade sig inte alldeles säker kunna vara att elden är utkommen ifrån Per Jonssons svedja som  3½ veckor förut var bränd. Sådden och stod den tiden som elden uppkom, utan tyckte rådsammare för bättre upplysning och omhöran uppsätta saken till nästa ting i följe av det 34 Cap.Tingsmåle Balken. Sedan finner ock rätten nödig sig hos överheten förfråga om Skogseldplakatet kan appliceras till den brand som förleden sommars överallt gick, emedan det skulle draga mångas ruin och undergång med sig och allmogen av första uppläsandet inte kunde inhämta dess rätta förstånd. Eljest om elden ifrån Per Jonssons svedja är utkommen som så ej olikt kan vara, håller nämnden det för en full våda emot all förmodan timad, och Per Jansson på deras samvete intet högre kunna beläggas än svara halva skadestånd efter den 28 punkten uti 1664 års Kungl. Skogsordning.

 

§  6

Olof Larsson i Örsbäck inlade i rätten ett Pactum reciprocum som han med sin hustru, hustru Brita Mikaelsdotter upprättat den 21 feb. 1692 att den som annan överlever skall behålla all egendom både löst och fast, vilket Pactum reciprocum protokollerades och till vidare konfirmation bör på nästa ting efter någonderas död i rätten andra gången uppläsas.

 

§  7

Johan Olofsson i Brattsbacka klagade över sin granne Olof Larsson att han i 20 års tid gjort avförsel ifrån detta skattehemmanet inpå fäboställe Vedersjön som ligger ½ mil ifrån Brattsbacka därigenom åkern i Brassback är fördärvad och igenlagd. Alla diken igengångna, alla gärdesgårdar till 220 famnar nedruttna, husen avfört till fäboställe. Tillägnar sig det bästa av svedjeland och fiskevatten, begärde syn och jämnkning. Olof Larsson svarade att han flyttat gården till Vedersjön emedan där  bättre åkerjord är och Brattsbacka fryser, lovade förbättra det han fördärvat. Nämnden intygade att Vedersjön inte kunde skiljas ifrån Brattsbacka, eljest varder Brattsbacka öde.

RESOLUTIO  För det Johan Olofsson dikat Olof Larssons tegar och stängt hans gärdesgård bör Olof Larsson honom betala med 2 öre för var famn dike och 4 öre kmt. var famn gärdesgård, och där Olof Larsson hädanefter icke dikar och stänger utan förorsakar sin granne det för sig att göra, skall han sådant på lika sätt betala, och betalningen av honom genast uttagas såvida Olof Larsson finnes försummelig med Cronohemmanets vidmakthållande har befallningsmannen makt honom avdriva och en annan tillsätta, om han sig icke bättrar och fylla skadan med egendomen sin innan han avfar därifrån eftersom den 7 och 17 punkten i Husesynsordningen förmår. Fäboställe Vedersjön tillika med Bolbyn Brattsbacka bör synas och av Lantmätaren revas om det ifrån Bolbyn kan skiljas och särdeles skattebeläggas eller ej. Emellertid kunna goda män jämka tillfälle emellan grannarna efter skatten.

 

§  8

Per Östensson i Ängersjö beklagade sig att han förleden höst något efter Mickaelis tagit en stor skada av vådeld, som avbrände för honom stugbyggnaden, loftsbyggnaden med allt hans bohag samt stallen, vilken skada gode men efter granne vittnen skattat till - 200 daler kmt, begärde njuta någon hjälp till sin upprättelse, varför undersöktes hur elden var uppkommen, då det intygades att elden uppkommit nattetid sedan folket lagt sig på det sättet att någon gnista flugit genom spjällhålet, i taket och där dolt sig in på natten och så begynt brinna under det att folket sov som intet vaknade förän elden var över allt taket, och som nämnden prövade denna eldskada vara timad av full våda som ej eller kunde skadan mindre skattas än till 200 daler med hus, ty dömdes Per Östensson berättigad brandstod njuta i förmåga av det 31 Cap.Bygg. Balken som upplästes efter Kungl.Majts förordning genom befallningsmans adsistence.

 

§  9

Det testamente som hustru Karin Olofsdotter i Mo på all sin egendom både löst och fast gjort till son Jakob Israelsson och hans hustru mot föda och sytning till döds dagar upplästes 3:e gången

 

§ 10

Olof Nilsson och Nils Mårtensson i Baggård kärade till Håkan Eriksson i Djupsjö om ett änge som skall vara pantsatt först till Erik Åsmundsson i Ledusjö för - 2 daler 16 öre och har överlåtit till sin måg Erik Olofsson i Djupsjö, begärde samma äng vid namn Fällfors änge åter få under sin byskatt igen. Håkan Eriksson svarade ängen alltid hört under Djupsjö och ligger under dess rå och rör, uppräknade dessa härmelser för byskillnad nämligen: Runberge, Halvöresten, Humelnäsforsen. Baggård byamän uppräknade dess skillnader Runberge, Halvöresten, eller Ormkullen och Fällforsen.  Baggårdsmän frågades huru de bevisa Fällforsängen vara pantsatt ifrån Baggård? Svarade sig intet annat bevis ha än att de hört sina föräldrar det säga.

Per Aronsson i Öre vittnade Fällforsen alltid varit räknat för skillnad mellan Baggård och Djupsjö.

Resolutio: Såsom Per Aronsson i Öre med flera gamla män intyga sig aldrig annat hört än Fällforsen varit räknad för en skillnad emellan Baggård och Djupsjö, ty erkännes också samma Fällfors för rå och skillnad båda byarna emellan. Och så vida Fällfors änge komma inom bemälte Fällfors på Baggårds ägor, dömdes det under sin byskatt igen i förmågo av 1677 års Kungl. Plakat om skattskyldig jords delning.

 

§ 11

Mats Matsson i Mjösjön antog sin faders torp att förestå och syskonen till stubbrätten utlöste samt föräldrarna syta till döden.

                                                                                                                                                                             

§ 12

Som Karin Olofsdotter ifrån Hummelholm tjänat hos Per Hansson i Bredvik ett år och sedan hon till det andra året även statt sig i tjänst gått på andra året till honom. Disk och duk intill Simon Juda tid men sedan förlupit tjänsten.Alltså dömdes hon antingen träda i tjänsten igen, om husbonden vill ha henne. Eller betala städiepenningen tillbaka med de 8 daler som henne i lön utfäste voro i förmåga av den 5 punkten i Kungl.Majst. stadga om tjänstefolk och legohjon. Oaktat faderns gjorda protest att dottern var lejd utan hans vetskap emedan dottern inte var i faderns bröd då hon staddes och hade hon bort söka sin faders råd innan hon städjan emottagit som sent skedde så långt efteråt, ity att föräldrars rätt på barnen som i andras tjänst är, sträcker sig intet så vitt att de få komma dem till bryta emot lag och Kungl. Förordningar.

 

§ 13

Levar byamän  beklagade sig att de ingen skärgård ha att idka fiske på, begärde få skatta östra delen av Cronören som Lögde byamän nu skattar för - 7 tunnor sälspeck  och Levar byamän tillförende haft. Lögde byamän förmente sig få njuta öster delen av Kronören så länge de ger Kronan sin skatt. Levar män sade, Lögde byamän äger dessutom en stor skärgård. Lögdeå men sade sin skärgård vara svag och ringa och Kronören ligger närmare till Lögdeå byägor än till Levar.

Resolutio: Så länge Lögde byamän svarar sin skatt för österdelen av Kronören nämligen - 7 tunnor sälspäck årligen, finner rätten inga skäl att dem därifrån tvinga, så vidare Överheten icke skulle behaga någon annan stadga och förordning här över göra, i anseende till Landlegans uppbärande av Kronoskär som bör beses och en viss förordning där över göras.

 

§ 14

Angavs Skyttesholmen varit taxerad för ½ tunna sälspäck som Lögdeå byamän nyttjat och intet svarat någon taxa efter halva holmen och taxan skall vara testamenterad till kyrkan, vilket behöver någon undersökning och letas efter gamla brev och taxeböcker.

 

§ 15

Olof Nilsson i Öresund klagade att Håkan Persson i Aspeå och Olof Larsson ibm. har huggit ett bodtimmer på väster delen av Kronören och satt upp en bod i Långrohamnen, som han skattar, föregivandes sig har löfte av Lögdeå män. Håkan Persson och Olof Larsson sade sig huggit timret på Kjäråskäret som hörer Lögdeå män till. Lögdeå män sade sig äga Bornsvikshamnen efter gamla synebrev och skillnader.

Resolutio: Som på förra tinget är dömt till syn att skilja västerdelen av Kronören ifrån den östra, så måste den nästkommande sommar fullföljas, då även kan prövas var Håkan Persson och Olof Larsson huggit sitt timmer, och därefter anses. Landlegan synes böra skiljas ifrån själva sälfisket, så att om sälfisket är brukligt och nyttigt måste skatten emot Landlegan höjas till Kungl.Majts. nytta.

 

§ 16

Johan Mårtensson i Agnäs så nu som på förra tinget de - 26 mars 1691 få inlösa sin faders Mårten Hendrikssons hemman i Agnäs - 8 seland hus och jord av sin broders hustru som nu är gången till annat gifte och sitta bägge obördiga där på. Och som saken på tinget den - 26 mars 1691 uppsattes tillvidare undersökande om Agnäset är Krone eller Skatte, så är man sedarmera kommen i erfarenhet av 1632 års Jordebok ifrån Kungl. Camreren att hela byn Agnäs är Krone.  Johan Mårtensson förmente sig alltså ha större rätt att besitta än broderns hustru emedan det är faderns upphävdande och vill upplösa skatterättigheten av Kronan

Per Persson i Agnäset som hade Johan Mårtenssons broders änka till hustru  sade min man hemmanet upphävdat, sedan fadern och brodern gav sig därifrån, har och betalt en stor gäld på gården. Johan Mårtensson uppvisade ett accord och köp som Per Persson och han med varandra ingått den 14 juni 1691 att behålla halva hemmanet var, sättandes - 40 daler i vite om någon den andre skulle försöka utdriva. Parterna frågades efter byn länge varit förmedlad ifrån 38 seland till 24 seland om de icke skulle kunna upptaga gamla skatten igen. Johan Mårtensson ombad sig svara 6 seland för 4 seland. Per Persson sade byn det inte kunna tåla.

Resolution: Såvida detta hemman i Agnäset är Krone, och ej skatte efter den anledning man fått av 1632 års Jordebok ifrån Kungl. Camreren och Sissla ( Cecilia ) med sin man Hendrik Mårtensson det en rund tid besuttit och svarat Kronan dess skatt, samt efter nämndens intygande försvarligen hemmanet förestått det kan än vidare förmenas kunna göra såvida hon fått en ung man, ty kan Rätten inte finna något skäl att hustru Sissla därifrån driva så länge hon med sin man förmår det rätteligen uppehålla och svara utlagorna därefter till Kronan.

Emedan emellan Krone och Skattehemman den skillnad aktas, att den som ett Kronehemman senast bebott och förestått har till besittningen större rätt än den som det en gång avträtt. Men dock i Skattehemman anses börden och ej besittningen. Men om Johan Mårtensson kan få inlösa skatterättighet står honom fritt hos överheten söka sitt bästa. Om Agnäset kan upptaga sin gamla skatt, står till nytt prov och revning.

 

§ 17

Tioenderäknarna som skola räkna tioenden på följande år avlade sin ed.

 

§ 18

Landskrivaren Ivar Grundell i anledning av vice Landshövdingens Hr Carl Hårds brev av den 12 sept. 1691 och den 24 nov. 1691 anklagade Länsman i Levar Bryngel Eriksson för försummelse i sin tjänst i så motto att 2 st förrymda soldater ifrån Helsingland är i Vesterbotten ertappade, därifrån väl förvarade avsända men i Nordmaling genom Länsmans bortvarande åter kommit till rymning, begärde på honom för sådant laga plikt. Länsman Bryngel Eriksson tillstod att han då var rest med sina nät på sin näringsmedel, har eljest hela sommaren varit därifrån, nu på Landstinget, nu på räkning mellan båtsmännen och roterna, tänkte nu bruka sin näring sig till föda, men lyckades intet bättre, än dessa fångar komma, då hustrun stämmer tvenne i vakt att dem avföra, nämligen Mårten Eriksson i Bredvik och Lars Johansson i Bredvik som skickar sin dräng Erik Eriksson åstad. Sockenskrivaren Erik Hansson Mild kvitterar fångarna till dem som förde fångarna från Umeå, på det sättet att de var väl förvarade, men likväl hade de handklovarna allena på  en hand så löst att de kunde stryka av sig dem när de behagade, som gästgivaren i Mjöle intygat för Häradsskrivaren Ivar Grundell, kyrkoherden Hr Per gick i löfte för handklovarna så att de gick härifrån, lika fängslade, men sedan de legat i Ava Gästgivaregård över natten och andra dagen med sin tillordnade vakt kommo på skogen mellan Ava och Grundsunda stryker den ena soldaten handklovarna av sig som Lars Johanssons dräng skulle föra, men gästgivaren i Ava som i dess ställe sig antagit att framföra, springer av hästen och med sten honom förföljer, då Mårten Eriksson som den andre förde av fruktan honom släpper och sig salverar med ridande. Mårten Eriksson tillstädes bekände så vara hänt och skett. Såg inte efter hur de var fängslade, utan som de blev dem levererade så förde de dem. Sockenskrivaren Erik Hansson frågades varför han inte bättre sett efter hur soldaterna var fängslade innan han i Länsmans ställe dem kvitterade såsom väl förvarade. Svarade att han inte var av Länsman ombedd den gången vara i hans ställe, och kom intet ihåg se därefter. Dessa soldater är andra gången fasttagna i Västerbotten och hit försänd, då Länsman ej heller varit hemma. Ländsman sade sig haft man i sitt ställe, och blev de då väl förvarade.

Resolutio: Såsom försummelse och förseende i detta mål med fångarnas rätta förvarande består icke allena hos Länsman utan jämväl hos Sockenskrivaren, som den i Länsmans ställe kvitterat, och hos vakten, alltså göres de tillsammans saker till sina 40 daler silvermynt i anledning av det 12 Cap. Tjuv. Balken ll.

 

§ 19

Nils Tobiasson i Brattfors lät tredje resan uppbjuda 1 stång och 7 marker eller 4½ seland hus och jord i Brattfors som han köpt av hustru Anna Andersdotter för 130 daler kopparmynt. Betygades vara skattejord.

 

§ 20

Skyttesholmen berättas vara taxerad för en halv tunna sälspäck, brukas av Lögdeå män, halva taxan uppbära Pastor loci såsom Prästen i gamla tider testamenterad, men andra halva taxan är innehållen av Olof Åswedsson i Lögdeå som säger den aldrig varit fordrad.

 

§ 21

Kyrkoherden Hr Per Artaedius angav en benämnd Mikael Hendriksson i Armsjö för lösdrivare, som nu lagt sig inhyses hos Per Persson i Agnäset. Tillförende har han under tiden varit hos svärfadern Mårten Hendriksson i Armsjön, undertiden varit i Medelpad, flyttar nu hit, nu dit. Per Persson sade sig inte hyst honom, utan som svärfadern tillförende ägt hemmandet i Agnäset och en stuga honom tillhörde har han givit honom lov där bliva. Per Persson förehöll att han borde giva sådant för Läns och Tolvmän tillkänna Per Persson sade dem väl känna honom. Än angav  Kyrkoherden att Länsman med Tolvmän passera åtskilliga här ifrån orten, som resa söder ut, där de hålla sig för bönder i Nordmaling, och när de komma hit, hålla de sig för Borgare från söder, det de dock ingendera är, utan försnilla de med Konungens rätt mantalspenningar och contribution, förutan det de stor underslev bruka i handeln.Av kyrkoherden begärdes han ville sådana namngiva, men han sade sockenskrivaren kunna dem uppgiva.Sockenskrivaren Erik Hansson sade följande vara passerade. Nämligen Jonas Eriksson i Lögdeå var till Gefle ned en borgare Sjul Nilsson som ligger här i fiske om sommaren,kom stax tillbaka igen och är nu hemma.Jakob Åsvedsson ifrån Lögdeå reste bort i höst med hutru och barn, är bliven borgare i Västerås strax han hit kom, vill ligga här i fiske unde sommaren. Johan Johansson i Orrböle reste bort förledne höst ett år sedan, kom tillbaka i våras har sedan varit hemma allt stadigt, och vill bliva boendes på faderns gård med brodern, Nils Persson i Håknäs varit till Österbotten, har sedan legat i fiske förleden sommar, i höst tagit tjänst hos kyrkoherden. Jonas Olofsson i Järnäs avrest i höst till Uppsala med brodern. Jonas Mikaelsson i Håknäs varit till Uppsala förleden höst, är igen kommen. Håkan Eriksson i Hallen är en fördelsåkare, brukar måla, bildsnida. Har brukat detta  många år, men tolvmännen likväl låtit skriva honom för dräng hos brodern i Hallen.

Resolution:

Matts Hindriksson anses om lösdrivare, de andra som undertiden är hemma hos föräldrarna och syskonen under tiden rest på andra orter på sitt förvärv och köpenskap, anses som fördelskarlar som bör contribuera 6 daler kmt. Tolvmännen förmanades sanningen i sådana mål upptäcka på sin svurna ed, så framt de icke vill anses med böter som dem de konesterar. De förbjöds också förpassa något folk ur Landet, så länge Kronans hemman ligga öde. Om samtliga tolvmän, skola dömas till böter, måtte en annan nämd sättas och dessa uppstiga och ordentligt anklagas. Per Persson har suttit sig själv oviss om hemmanet och Matts Hindriksson inkommen på sin värfaders rätt utan Per Perssons tillstånd.

 

§ 22

Rannsakades över det gamla öde i detta Tingslag och byarnas beskaffenhet vara lika sådan som tillförende attesterat är.Om att samma ödesjord ingen utnyttjat, ej heller velat den upptaga.Nya öde Hörnsjö-10 seland Anders Nilssons hemman ödelagt är 1675 är upptaget till bruk igen år 1691 emot frihet.I Långed hela Per Tomassons hemman 7½ seland är ödelagt år 1675 och än öde.De övriga 3½ seland lär vara av Per Larssons hemman, alldenstund han för tiden intet mera skattar än 9½ seland och hans hemman likaväl i Jordboken står uppfört för 13 seland. Men Per Larsson säger sitt hemman aldrig större varit än 9½ seland och påstår Jordboken vara orätt.I Mullsj halva Olof Erssons hemman- 6 seland ödelagt år 1675 andra halvparten är tillförende upptagit,men på detta halva hemman har ingen åbo kunnat skaffas.Denna ödejod har ingen nyttjat varken till åker eller äng för år 1691.Är på tinget utbjuden,mne ingen angivit sig villig att denna upptaga.Intygades inga oskattde nybyggen vara .Gamla Bergsjön ett nybygge under Brttsbacka.De gamla förmedlingarna har allmogen njutit för år 1691.Om de kunna ta på sig högre skatt står till ny revning.Frågades efter inhyses boskaps längd.

                                                                                      

§ 23

Undersktes orsaken varför Torrböles laxfiske icke kan giva så hög Taxa som tillförende.Nämligen 1½ tunna lax, och intygades orsaken vara att fallet är ändrat, och nu intet fiskas som i gamla tider.Byn skall tvenne resor vara kommen i Lägervall för den stora Taxan,varpå laxfiske lades öde år 1661 på Greve Johan Oxenstjernas tillstånd.Men åter år 1680 upptagit till bruks av byemännen emot 2 tunnor lax.Högre Taxa säga sig byamännen inte kunna påtaga utan vill hellre lägga det öde eller upplåta det till någon annan,som vill giva högre taxa.

 

§  24

Tolvmännen enades att upprätta inhyses boskaps längd så fullkomlig att den sedan attesteras kan, efter sådant är försummat.