Thailand vistelse 29/11 2007 - 28/2 2008

Tyvärr förlorade jag en stor del av de anteckningar jag hade gjort för denna vistelse vid ett datorhaveri

Vi ankom till Bangkoks nya flygplats tidigt på morgonen och allt gick som smort genom immigration och tull.
Vår taxi stod och väntade på oss och snart var vi på väg till vår hyrda lägenhet i Hua Hin.
Vi orkade inte packa upp utan lade oss att sova några timmar

På lördag började jag söka efter eventuella trådlösa anslutningsmöjligheter till min dator, men det fanns ingen i mitt område som jag skulle kunna utnyttja konstant.
I närheten av vissa hotell kan man koppla upp trådlöst och med bra kapacitet.
Jag pratade med Tomas Eriksson som har Erikssons värdshus och han var skulle hjälpa mig så snart helgen var över.

Inom parentes kan nämnas att på denne Tomas Eriksson, enligt min mening, har den bästa svenska maten i Hua Hin, som hans hustru Kung har lärt sig av sin svärmoder i Sverige.
Dessutom finns på Erikssons värdshus naturligtvis alla slags Thailändska maträtter till ett mycket bra pris.
På Tomas Värdshus är det dansaftnar och bridgekvällar samt på lördagarna direktsändning av trav.
I torsdags var vi 76 personer som åt Tomas alldeles utsökta jultallrik och där kvällen avslutades med dans till gammal svensk musik och där många 70 åringar svettades ymnigt när det försökta uppleva svunna tider.
Tomas har regionens bästa julskinka som jag varje torsdag inhandlar 1½ kilo av till det facila priset av 70 kr/kg
Tomas är dessutom mycket hjälpsam varför jag varmt kan rekommendera honom och hans värdshus om du behöver råd eller hjälp.

Men för att återgå till min ADSL anslutning.
Problemet var att ägaren till lägenheten måste signera en passkopia där han godkände att jag installerade ADSL i hans lägenhet, men ägaren är bosatt som bankdirektör i Oman vid Persiska Viken hundratals mil från Thailand.
Med mycket tur och viss skicklighet fick jag på måndagen efter många irrvägar ett giltigt signerat dokument med passkopia av en dam i Bangkok som hade vissa fullmakter av denne bankdirektör i Oman.

Tomas och hans Thailändska fru Kung besökte sedan  på måndag eftermiddag det lokala telebolaget TOT - det finns flera i Hoa Hin - och presenterade de önskade dokumenten och TOT  lovade installation på 2-3 dagar.
En ADSL trådlös router införskaffades i en databutik alldeles intill Grand Hotell ca 5 minuters gångavstånd från Hua Hins centrum. I denna databutik finns det mesta
Sedan anslöts denna trådlösa Router med dator och telelinje med hjälp av de uppgivna koderna från TOT.

Onsdag var stor helg i Thailand eftersom kungen fyllde 80 år och då var det mesta stängt inklusive TOT.
På fredag vid lunch fungerade ADSL anslutningen efter mindre än 3 arbetsdagar och sedan har det fungerat utan problem.
Visserligen ibland lite trögt men hastigheten ligger kring 0,5 MB eller strax under vilket är godkänt och möjligt att arbeta med på ett vettigt sätt.

Man skall inte underskatta de östasiatiska tigrarna och deras servicegrad och i detta fall ligger nog TeilaSonera  långt efter när det gäller leveranssnabbhet.
Betänk att det motsatta skulle inträffa att en Thailändare - ej svenskspråkig - skulle önska att installera ADSL i sin andrahands hyrda lägenhet i Sverige.
Tror någon att han skulle ha en fungerande anslutning på mindre än 3 dagar.

Här är ovanligt varmt för att vara i december. Temperaturen ligger 32-35 grader i skuggan under dagen och har aldrig varit under 20 grader på natten.
Vi bor i en lägenhet alldeles intill stranden ca 300 meter från Market Village. Vi har en pool som sträcker sig hela vägen  från vår lägenhet och ända ner till stranden ca hundra meter länger bort.
Här finns en riktigt svalkande sandstrand med ett stånd där man kan hyra solstolar för 10 kronor/dag.

20/12
Vid 18-tiden gjorde jag en 25 minuters promenad för att hämta en sak. När jag sedan hade påbörjat återfärden stannade en gemensamhets taxi - många kallar dessa för "grisbilen" - och undrade om jag ville åka med. Under mina 5 vintrar i Thailand har jag aldrig åkt med en "grisbil", som är extremt billiga och bara kostar en bråkdel av en taxiresa.
"Grisbil" ej att förväxla med TocToc
"Grisbilen" var helt fullsatt men jag stod på ett uppstigningsramp och höll fast mig i en stång i öppningen längst bak.
När en person skulle kliva av måste jag stiga av först för att han skulle kunna komma fram.
Det var helt kolsvart utan gatlyktor och jag trodde att "grisbilen" hade stannat, men det hade den inte, varför jag slets med den sakta framåt gående "grisbilen" och ramlade och slog mig ganska kraftigt i höger höft, armbåge och utsida knä, samt sträckte min högra arm/axel och som gör väldigt ont när jag skriver detta.
Jag gick de 5-10 minuter som återstod till min hemadress. Jag kände att det stramade ganska kraftig i min högra armbåge och vid hemkomst hängde en golfbollsstor utgjutning i armbågen som också blödde rätt bra.
Susann min hustru tycket att vi skulle uppsöka akuten på San Paulo sjukhuset några kilometer från där vi bor.

Vid ankomsten till San Paulo gick jag fram till incheckningsdisken och presenterade mitt från förr året erhållna uppgiftskort från samma sjukhus.
Van det svenska systemet undrade jag hur länge jag skulle behöva vänta. Damen bakom disken skrattade och pekade och sa följ henne.
Jag blev lite förvånad eftersom man som svensk är hjärntvättad att man måste vänta med mössan i hand när man anträder den goda statens/landstingets domäner.
Den Thailändska damen visade vägen till till en akutmottagning och bad mig sitta ner på en rullsäng.
Jag frågade åter hur länge jag skulle behöva vänta men damen bara skrattade och gick.
Mindre än 2 minuter senare kom en sjuksköterska och rengjorde såren på knä, höft och armbåge.
När hon efter en mycket noggrann rengöring kom ytterligare en sköterska och lade på förband.
Under tiden hade en tredje sköterska kommit och försökte på knagglig engelska få reda på vad som hänt. Jag försökte på en sån enkel engelska som möjligt beskriva vad som hade hänt.
Jag vet inte om hon förstod vad jag försökte säga. Hon avslutade sin frågestund med att berätta att jag bara skulle sitta lugnt och stilla och vänta på en läkare som var på gång.
Några minuter senare dök en kvinnlig läkare i 40 års åldern upp och börja en utfrågning samtidigt som hon rörde på höger ben och arm i olika ställningar och frågade om det gjorde ont.
Efter en stund sa hon att hon inte trodde att något var brutet, men att hon tyckte att jag skulle röntga höft och armbåge.
Som svensk frågade jag hur många timmar jag behövde vänta för denna röntgen eller om hon skulle skriva ut en remiss för ett framtida besök.
Läkaren skrattade och svarade att sätt du dig ner i denna rullstol och du kommer omgående att föras till röntgen, vilket också skedde.

Efter ca 50 meter rullstolskörning kom vi fram till röntgen och direkt in framför röntgenkameran som sköttes av en ensam dam.
Efter ca 10 minuter var allt avklarat och röntgen plåtarna grovgranskade varför jag åter blev skjutsad till akutmottagningen där läkaren nu började titta på röntgenplåtarna.
Jag satt ca 5 meter längre bort och såg att läkaren och chefssjuksköterskan hade en livlig diskussion om mina röntgenplåtar. Jag befarade det värsta.
Några minuter senare kom läkaren fram och frågade hur många år jag tidigare hade haft problem med min högra höften. Jag svarade att jag hade inga problem med den högra höften, men att jag hade stora problem med den vänstra höften, som den svenska modellens sjukvård för 3 år sedan hade röntgat och tyckte att förslitningen inte var tillräcklig för en operation.
Jag lade till att efter ca 80 års socialistigt planstyrd sjukvård enligt svensk modell fick man vackert vänta tills politrukerna tyckte att det goda Västerbottniska landstinget skulle rädda dess medborgare från ytterligare lidanden.
Detta samtidigt som socialisterna på alla möjliga sätt försökte försvåra för de som själva ville betala en egen operation eftersom det betecknades som orättvist enligt den svenska modellen att någon skulle behöva plågas mindre än andra. Detta var bara tillåtet för den politiska och ekonomiska överklassen, som hade accepterade och väl fungerande gräddfiler.
Det är länge sedan jag sett någon skratta så gott som den Thailändska läkardamen samtidigt som hon sade "jag förstår dina problem och jag lider med dig och jag har hört talas om detta i andra kommunistländer med planekonomi"
Jag blev lite förvånad att hon jämförde vår "goda svenska modellen" med kommunistisk planhushållning och 5 års planer, men jag har hört denna "sammanblandning" på andra håll i världen.

Hon påpekade att enligt hennes sätt att se så skulle en operation ha skett på bägge höfterna för flera år sedan för att jag skulle slippa plågas och jag kunde inte annat än hålla med henne.
Hon visade mig röntgenplåtarna och där hon pekade på hur nedslitet mina höfter var och hon var verkligen förvånad att jag inte hade större problem med höger höft utan endast med vänster.
Jag berättade för henne att mitt vänstra ben var ca 2 cm kortare än det högra och att detta kanske var en av möjliga orsaker till mina ryggproblem och den ryggoperation jag tvingades göra.
Hon lovade att arrangera ett möte söndagen den 23 december med en ortoped specialist för att diskutera möjligheterna och nödvändigheten av en eventuell operation under nästa säsong  2008-09.
Att hoppas på den goda svenska modellen för att få snar hjälp är väl att var lite naiv trots att vi diskuterat min vänstra höft i minst 5 år

Läkaren skrev sedan ut 4 olika sorters medicin och uppmanade mig att återkomma nästa dag för byte av bandag på höft armbåge och knä.
Jag blev sedan ledsagad till apoteket och utcheckningsdisken för betalning, där min ledsagarinna stod kvar tills allt var klart.
Med alla medicin, inklusive stelkrampsspruta, 3 röntgen plåtar, bandagering och läkarvård kostade det hela 670 svenska kronor utan att jag är skattebetalare i Thailand.

Från det jag ankom San Paulo sjukhuset i Hua Hin- som inom parentes är privatägt, det finns också ett allmänt ägt sjukhus av något lägre kvalitet och tillgänglighet - tills det jag gick ut genom svängdörrarna 20.50 hade det tagit 1 timma och 20 minuter och då hade jag också all nödvändig medicin med mig för de närmaste 5 dagarna.

Den 20/12 åkte jag utan behöva ha bokad tid tillbaka för omläggning av bandagen och blev direkt med en leende vägvisare visad in till akutmottagningen där ett par systrar gjorde rent och lade på nytt bandage på de 3 mindre såren.
En manlig läkaren tittade in och jag förklarade att jag hade väldigt ont i höger axel och jag med stor smärta kunde lyfta högra armen.
Han beordrade röntgen av axeln och en leende undersköterska visade mig vägen direkt in till röntgenrummet där allt snabbt avklarades.
Sedan tog samma undersköterska mig till en väntesoffa utanför läkarens mottagningsrum där jag väntade 5-10 minuter till de 2 patienter som var före mig skulle bli klara.
Jag visades in av läkarens privatsköterska och jag kunde tillsammans med läkaren se på röntgenplåtarna att inget var brutet i min högra axel.
Läkaren trodde att jag hade sträck någon muskel eller muskelfäste i samband med olyckan och att allt borde bli bra om en vecka.
Han skev ut 5 dagars omläggning när jag kunde komma när det passade mig.
Den Thailändska sjukvården är mycket väl kundanpassad i motsats till i Umeå och dess svenska modell där man kanske måste åka 14 mil upp till Skellefteå för att ta en enkel röntgen och ungefär samma slags röntgen som gjordes på min höft, axel och armbåge. Om man då inte kan köra själv måste man anlita någon att köra.
Nästan 2 hela arbetsdagar går åt för denna röntgen i Skellefteå att jämföra med motsvarande tidsåtgång på ca 5-10  minuter i Hua Hin och Thailand.

Jag blev efter läkarbesöket visad till betalnings disken av en åter leende vägvisare och betalade där 300 svenska kronor för det hela inklusive, röntgen, läkare och 5 dagars omläggning av de 3 såren
Från det jag steg in genom dörren - som öppnades av en dörrvakt - till sjukhuset och tills jag gick ut genom samma dörrvakts öppnade dörrar, men i andra riktningen, hade det tagit mindre än 30 minuter.

Läkarens två konsultationer kostade 100 kronor
Röntgen 70 kronor
Sköterskornas omläggning per gång 12 kronor samt
deras material 12 kronor per gång
Hospital service 10 kronor

Jag är verkligen imponerad av den Thailändska sjukvårdens effektivitet och mycket trevliga agerande och där den hjälpsökande sätts i centrum trots att man är utlänning.
Jag såg även samma agerande mot alla inhemska som även besökte detta sjukhus San Paulo.
Detta är något att bita i för Västerbottens landsting och dess politruker får väl sätta upp en liknande kundanpassning som ett framtida mål i en 20 års plan.
Denna hägrande målgång med kunden i centrum inom Västerbotten Landsting kommer jag troligen ej att hinna uppleva om inte delar av sjukvården blir fullt ut privatiserad innan dess.
Men även den svenska privata sjukvården har sedan barnsben diat den svenska modellen varför en omställning nog är svårt för först generationens privatvård.

5/2
Min besvärande axel gjorde att vi beslutade att ej besöka Kambodja och Laos detta år.
Dessutom har vi haft flera besök varför tiden bara sprungit iväg.
I månads skifte reste vi till Bangkok för några dagars besök och sightseeing.

Vi har upptäckt ett par nya restauranger som jag tycker är värt att nämna.
SIAM som ligger mitt i värdinna distriktet, men trots detta har en god och relativt prisvärd mat.

Men den absolut bästa nya restaurangen vi hittat i Hua Hin i år är LA PAILOTTE på Noesdomri road alldeles vid Sofitel hotell.
La Pailotte har en anstrykning av fransk restaurang och det är absolut en av de få restauranger i Hua Hin med stil.
Vi har varit där ett flertal gånger.

15/2
I dag var vi och besökte immigration för att förlänga vårt 3 månaders visum med ytterligare några dagar.
Detta immigrations kontor ligger på en mycket oväntat plats långt från Hua Hins centrum.
Om man far genom Hua Hin söderut och passerar Market Village och ytterligare en km kommer man till Soi 102 och då skall man ta av till höger och om ytterligare 3 km ligger kontoret mitt in i bushen.
Men på vägen dit passerade vi ett flertal nybyggda områden där enligt uppgift ett stort antal svenskar har köpt hus.
Jag har rest runt mycket i världen, men jag har aldrig sett ett sådant nybyggt område som i vissa avsnitt mest liknade ett modernt "getto"
Insprängt mellan dessa "getton" låg en hel del fina hus.
Min personliga uppfattning är att är att de flesta av "getto" husen är helt osäljbara i en framtid och jag tror att de som har köpt har gjort ett misstag.