Thailand vistelsen 2009-2010

Vi åkte från Umeå den 28 november och landade i Bankok nästa morgon kl 06.00.

Vi tog taxi till Hua Hin och Baan Chaitalay, där vi på 3-e våningen hyrt en 3-rums lägenhet av en tysk bekant sedan några år tillbaka.
Poolen är bland de vackraste jag sett och minst 250 meter lång, delvis i serpentiner, men där man kan simma från ena delen av polen till den andra som ligger kanske 30 meter från havsstranden.
Lägenheten kostar visserligen 16.000 SEK/månad, men är vackert möblerat, med 2 altaner. En altan från vartdera sovrummet, den ena mot söder och den andra mot norr.
Lägenheten har förutom de två mycket stora sovrummen också 2 stora badrum, ett till vardera sovrummet.
På ena sida till vardagsrummet finns en kökshörna som är relativt modest, men tanken är väl knappast att man skall laga mat själv här nere.
Det större badrummet är ca 10m2 + toalettrum.
Lägenheten är på totalt 117 m2 och vi trivs alldeles utmärkt här.
Man bör ha ett vettigt boende när man är här nere så länge som 3 månader och jag tycker att man skall "unna sig" enär man ej vet hur länge man orkar resa.
Vårt slogan bland våra vänner är "fy fan vad bra vi har det" sagt med inlevelse, som vi unisont säger i kör.

Som ni kanske har sett blev det ingen Thailands resa förra året beroende på min blödning i högra benet, men det känns underbart att vara tillbaka till detta underbara land igen och många känner igen oss trots att det är 2 år sedan sist.
Under december besökte vi våra gamla stamställen och det mesta var sig likt, men några har byggt om till det bättre.

Öronpropp
Redan andra veckan fick jag min öronpropp efter att ha fått vatten i vänster öra.
Hade jag varit i Sverige hade det varit ett stort problem, men som tur var vi i Thailand.
Jag gick ner på sjukhuset oanmäld och inom 15 minuter hade jag träffat en av läkarna och blev sedan skickad till akutavdelningen där jag placerade på en säng och ena örat fylldes upp med lösningsvätska.
Jag beordrade nu att ligga stilla i 15 minuter och sedan sköljdes mitt öra rent.
Samma procedur upprepade med mitt vänstra öra.
Efter att ha blivit ledsagad av en sköterska till kassan där jag betalde 1.040 bath (220 SEK) var jag ute på gatan på 1 timma och 5 minuter.
I dess 1.040 Bath var läkararvodet det vanlig 500 Bath (110 SEK) och 140 Bath var till sjuksköterskan och resten för kemikalier för att rengöra.
Jag sade då till mig själv att om samma hade inträffat i Sverige hade sjukvården vägrat behandla mig utan blivit hänvisad till att sköta detta själv.
Kanske skulle det vara både snabbare och enklare att resa ner till Thailand än att övertyga byråkraterna i Västerbottens landsting.
Sjukvården i Thailand är när det gäller mindre krämpor fullständig överlägsen den svenska planekonomiska sjukvården med dess grymma administration som slukar resurser.

"Bredband" i Hua Hin
Jag har en anslutning som kallas "bredband", men detta är en skymf mot beteckningen bredband.
Leverantören heter Cyber Point och de anger att det ger 52 MB och detta kostar 650 Bath/månad (140 SEK) för obegränsad användning.
Det tar många gånger över 30 minuter att skicka 0,5 MB detta dessutom med ett flertal avbrott, dessutom verkar de skickade uppdateringarna ibland inte "ta" direkt utan resultatet ses först efter flera timmar.
Sändningshastigheten har några gånger varit upp till 5 kb (d.v.s. utlovad 52.000 kb är bara en bråkdel av verklig kapacitet) , men är vanligen under 1 kb och kanske bar 0,2 kb, d.v.s betydligt sämre än ett vanligt gammalt modem, men här ute kallas detta "bredband".
Dessutom kan man inte via denna operatör skicka e-mail utan jag var tvungen att öppna ett nytt G-mail konto för mitt e-mail.
G-mail är Googles variant av e-mail, som visserligen har vissa fördelar, men övervägande stora nackdelar.
En stor nackdel att när du vill titta på dina e-mail måste de hämtas hem varje gång och detta går ju inte om nätet är nere vilket händer rätt ofta.
Cyber Points "bredband" kan bara under kortare tid av dagen användas för Skype telefonering, under den övriga delen fungerar det ungefär som en norsk bilblinkers.
"Den fungerer, den fungerer icke"

I  januari gjorde vi en resa till ner till Koh Chang, med mellanlandningar i Pattaya och Rayong, där vi låg över.
Vi hade hyrt en minibuss med chaufför där det rymdes 10 personer, men vi var bara 6 personer så vi hade gott om utrymme.
Priset för mini buss med chaufför var 2.000 bath/dag inklusive chaufförens kostnader.
Sedan tillkom bensin kostnader på totalt 3.600 bath (750 SEK) för de 6 dagar vi hade hyrt minibussen.
Som jag tidigare berättat så var vi totalt 6 personer som tillsammans hyrt denna minibuss med chaufför, som hade 24 timmars tillgänglighet under hela denna 6 dagars tur.
Vi behövde bara ringa hans mobil så var han där vi önskade inom 5-10 minuter.
Allt detta kostade oss vardera mindre än 600 kronor (sexhundra) för 6 dagars sightseeing i Thailand. D.v.s. 100 kronor/dag.
Detta inkluderade då även bensinen och färjeresan över till Ko Chang.

Vi har själva gjort liknade resor med egen hyrd buss inklusive chaufför och ibland även egen resguide vid ett flertal tillfällen.
Nästa år kommer vi troligen att göra en sådan tripp till Laos, där chauffören hade bekanta som kunde vara guider för 100 Bath/dag (22 kronor)
Man undrar ibland varför svenskar – för det mesta med få undantag - skall åka i grupp med någon som talar om för dem exakt vad de får göra och inte gör.
Var man skall stanna och handla souvenirer där man inte skall stanna för där får guiden ingen provision etc.
Är detta Gustav Wasa och sedan prällarna som lyckats göra svensken till en lämeltågs dyrkare eller finns det andra orsaker.

Pattaya visade ingenting som skulle få mig att tillbringa min semester där.
Men vi missade kanske något som andra ser och tycker om.

Ett stycke utanför Rayong finns den fina stranden Mae Ramphung.
Vi stannade till där några timmar mitt på dagen den andra dagen och bekantade oss med detta tydligen tidigare semesterparadis.
Vi hittade endast ett ställe där det serverades något att dricka och vi var ensamma kunder där.
Jag kom under vår senare promenad i samtal med en engelsman, som berättade att ca hälften av alla turister hade försvunnit beroende på den kris vi nu upplever och att det mesta hade slagit igen vid denna tidigare överbefolkade strand.
Jag skulle tro att det var mera än hälften turister som försvunnit från tidigare år.

Vi gjorde ett lätt överslag på det stycke strand vi såg när vi travade runt.
På den del av stranden vi såg uppskattade vi att det fanns ca 5.000 (fem tusen) stolar med parasoller utplacerade.
På dessa 5.000 platser fanns det max. 100 (ett hundra besökare) under dagens mest intensiva timmar.
Det var direkt skrämmande att se hur långt förfallet med sönderslitna stolar och parasoller hade hunnit.
Det verkade som allt bara hade blivit övergivet och att inge längre brydde sig  om resterna.
Jag fick intrycket att den nuvarande krisen hade slagit mycket hårt mot Pattaya och Rayong området.

Vi fortsatte nästa dag till Koh Chang.
Färjan till Koh Chang to 40 minuter och när vi åkte tillbaka med en annan färja var restiden bara 25 minuter.
Färjan kostade tur och retur inklusive minibussen 1.040 bath (220 SEK)

Koh Chang är en mycket bergig ö och vägarna är mycket branta och kurviga.
Däcken på minibussen slirade och skrek när vi skulle ta oss uppför de värsta branterna samtidigt som en tvär kurva gjorde sikten obefintlig.
Man tackade försynen att bromsarna höll när man på andra sidan kullen skulle nedför ett motsvarande stup med en tvär kurva vid backens ände.
Jag satt längst fram i minibussen vid sidan av chauffören och jag tackade min lyckliga stjärna att vi kom till vårt hotell utan skavanker.

Hotellet där vi skulle tillbringa de närmaste 3 nätterna hette Ramayana och användes tydligen endast av tyska resbyråer.
Min fru som sköter alla våra resor hade själv bokat på detta som hon tyckte respektabla 4 **** hotell.
Rumspriset var normalt 5.000 bath/natt ( 1.100 kronor), men frugan lyckades komma ner till 3.000 bath vid bokningen. Vi hade endast bokat en natt.
Vi incheckningen pressade hon ner priset till 2.500 bath/natt för de resterande 2 nätterna, som sedan visade sig bli ytterligare en natt beroende på att min hustru Susann fick en magåkomma som däckade henne ett extra dygn.
Trots att vi är mycket resvana och undviker räkor, salladsblad etc tyckte vi att detta 4**** hotell borde ge en viss säkerhet, men man får inte tappa garden när man är i ödemarken som i Koh Chang

Ramayana var en utsökt anläggning (som jag rekommenderar) med en mycket trevlig uterestaurang med tillhörande grill anläggning.
Som vanligt är det Thailändska grillade köttet något som endast tränar upp käkmusklerna och lämnar allt i övrigt att önska.
Den T-bone vi fick först kvällen var en parodi på T-bone, men såsen var god.
Deras Thaimat var bra och priser hade de även här sänkt med 30-40% i förhållande till den restaurang meny som fanns liggande på rummen och var tryckt något år tidigare.
Den andra dagen på Koh Chang hämtade vår chaufför upp oss och körde oss runt på Koh Chang och vi var alla överens efter denna dagens sightseeing och "shopping" att vi för allt smör i Småland inte skulle byta Hua Hin mot Koh Chang för en längre tids vistelse.
Koh Chang är kanske ett bra ställe för 3-4 dagars vistelse och för backpackers, men inte för personer i sin bästa ålder.
I Koh Chang verkade priserna vara högra och prutmånen var dessutom begränsad för de få varor som var intressanta.
Men att jämför Koh Chang och Hua Hin är väl kanske som att jämför äpplen och bananer.
I Koh Chang verkar utbudet av returanger och affärer vara mycket begränsat.
I Hua Hin finns ett pratiskt taget obegränsat utbud och variation av restauranger och affärer och här finns även Market Village köpcentra, som mig veterligt inte har något motstycke i alla fall inte norr om Stockholm.
För backpackers och liknade kanske Koh Chang är bra, men för en mogen person i min ålder är det inget alternativ till Hua Hin.
Jag har nu besökt det egentliga Puket och närliggande områden, Pattaya/Rayong området och Koh Chang och jag anser inte att dessa områden är något alternativ för oss pensionärer utan här ligger Hua Hin i en klass för sig.

Ögonproblem
Jag har ofta ögonproblem i Thailand beroende på den fina sanden/stoftet som blåser runt och utav någon anledning fastnar en del av detta i mina ögon och jag får problem och små infektioner.
Vid sådana tillfällen är man väldigt glad att Thailand har en sjukvård där man snabbt kan kom till och få den nödvändiga hjälpen.
Jag har en privat klinik jag går till och den är hästlängder före med sin utrusning jag har sett på vårdcentralerna i Umeå.
Dessutom kommer man snabbt till hos läkarna på denna klinik och man behöver inte onödigt plågas flera dagar som i den svenska planekonomiska landstings sjukvården.
Ett besök med ankomst, undersökning, eventuell medicin och betalning tar ca 1 timme och kostnaderna ligger runt 200 kronor för både medicin och läkarvård.

Banker i Thailand
När vi skulle åka till Kambodja behövde vi US $ eftersom det enligt uppgift var den enda gångbara valutan i detta av kommunisten Pol Pot ruinerade land.
Banker i Thailand har tydligen en enorm byråkrati och allt är väldigt omständigt när man skall gör $ affärer.
Vi besökte först några av de större växlingskontoren i Hua Hin innan vi insåg att en bank måste till för att sköta växling så att man kunde få US$.
Vi gick in på den enda öppna banken vi fann och då var kl.16.00.
Jag tänket växla till mig 500 US$ och min kompis 400 US$.
Bankkamreren förklarade att vi inte kunde direkt via kreditkort växla till oss US$ utan vi måste köpa US$ och betala med Bath
Jag lämnade fram mitt kreditkort och begärde att få växla till mig 50.000 Bath, men då uppstod frågan varför jag växlade till mig så många Bath när jag endast skulle ha 500 US$.
Efter en animerad diskussion fick jag bankkamreren att förstå att jag endast ville ha US$500 och mellanskillnaden mellan detta och 50.000 Bath skulle hamna i min plånbok.
Efter några minuters diskuterande och beskrivningar på papper förstod bankkamreren (Chefen) vad det hela gick ut på.
Efter ytterligare ca 5 minuter kom en underhuggare med 5 hundra dollar sedlar, men detta är ju av flera orsaker ingen gångbar valuta i ett land som Kambodja.
Jag förklarade att jag ville ha nedanstående som jag dessutom skrev ner på ett papper med totalsumman 500 US$
15 x 20 dollar sedlar
10 x 10 dollar sedlar
15 x 5 dollar sedlar
25 x 1 dollar sedlar
Efter en del knackande på en elektrisk räknemaskin kom även kamreren fram till att den total summan blev 500 US$.
Vi gjorde en liknande sedelfördelning för min kompis och hans 400US$ och diskuterade sedan saken.
Men se dessa sedlar fanns ej i banken utan springpojken kom nu denna gång fram med 50 och 20 $ sedlar och de är ju inte lämpliga i ett land som Kambodja, där kanske 1$ är en dagsförtjänst för vissa.

Slutsatsen blev att vi kunde komma tillbaka nästa dag kl 13.00 (som enligt bankkamreren betecknades som noon)
Jag travade in på banken nästa dag kl.13.30 och förväntade mig då att allt skulle vara klappat och klart, men se det var det intet
Det tog mig ytterligare 30 minuter tills de fått fram vad vi beställt och alla papper var ifyllda och påskrivna och datorn samordnad.
Det blev en tjock lunta med papper som bankkamreren prydligt vek och klammade ihop med en stapler för att troligen sändas vidare till någon annan administratör.
I Thailand verkar datorn vara en parallell funktion till papper åtminstone när det gäller banker.
Jag har varit med om samma procedur när vi ett tidigare år skulle växla till oss US$ på Bangkoks flygplats när det tog mycket lång tid med oanade mängder blankett ifyllningar för att växla till sig några hundra dollar i småvalörer, 20US$ och nedöver.
Den svenska sjukvården och det Thailändska banksystemet har troligen vissa gemensamma nämnare med ett trögt system och kanske är administratörernas föreskrifter en sådan försenande faktor.

Den 28 åkte vi till Kambodja (mitt 92 besökta land).
Vi åkte minibuss från Hua Hin till Bangkok och flög sedan med Bangkokair till Siem Reap i Kambodja, med en Airbus
Vi anlände till Siem Reaps flygplats efter ca 50 minuters flygning.
Flygplatsen verkade vara en relativ ny flygplats i den del vi ankom i.
Vi hade fyllt i en hel del dokument för att kunna ta oss in i landet och det nödvändiga visat skulle arrangeras vid ankomst av oss själva.
Vi kom först till en hall med ett ovalt bord, bakom vilken satt ca 10 personer alla med olika miltära gradbeteckningar, varav några kvinnor.
Den första militären begärde 20 US dollar av oss vardera och vi var bland de första att betala.
Under tiden vi betalde försökte någon att betala hos militär nr.2, men se det gick inte utan han återpassades till kön.
Hos denna första miltär fick vi lämna passet i samband med betalningen. Detta pass tittade nästa militär hastigt på och sköt det sedan över till sin kollega på vänster sida. Denna militär upprepade samma procedur och sköt i sin tur passet till sin vänsta kollega till passet hade studerats av all 10 militärer.
Under tiden fick passinnehavaren vänta tills passet hade granskats av den sista militären - en kvinna - bakom detta halvovala bord. Denna procedur tog kanske 5 minuter och nu hade vi visa.
Vi hade bara handbagage.
Sedan skulle vi genom en ny kontroll där vi åter skulle passera genom en passage med militärer, som skulle kontrollera och stämpla vårt pass och tidigare ifyllda inresehandlingar.
Jag och min fru råkade hamna i en kö där tydligen den militäre kontrollanten endera hade fått en avbasning av sin chef eller hustru, för han var verkligen petnoga och vägrade släppa igenom oss tills vi fyllt i handlingarna på ett korrekt sätt.
Jag gick över till kön vid sidan om utan ha ändrat i mina handlingar och släpptes där direkt igenom utan tillsägelse efter ett tiotal stämplingar och inskrifter.
Så kan ett system fungera i ett kommunist/fascist diktatur även för relativt enkla arrangemang.

Vi blev sedan upplockade av researrangören och vi trodde att vi skulle bli körda till det hotell vi hade bokat nämligen Royal Empire hotell, men se det blev vi inte utan vi blev körda till ett hotell som hette Smiling hotel och som också ett var **** hotell.
Efter en del dividerande var vi tvungna att acceptera detta senare hotell, som senare visade sig  vara 8 US dollar dyrare/natt än det vi egentligen hade bokat.
Det enda som vek av mot det normala var att alla gemensamma utrymmen hade ej aircond, vilket gjorde att dessa utrymmen var olidliga att vistas i någon längre tid.
Frukostmatsalen hade under en viss tid av frukostserveringen någon slags airkond., men inte det vi är vana vid.
Rummen var fina och här fungerade kylanläggningen på ett rimligt sätt om ej perfekt och det var ju tur för på utsidan var det + 38 grader.

Första dagen efter ankomst vid 13.00 tiden åkte vi runt och tittade på en kyrkor och något som kallades "killing field", som var en stor monter med några hundratal dödskallar och benknotor.
Hur man kan kalla detta för "killing field" är för mig obegripligt.
Vi hade en guide, som pratade bra engelska och som berättade en hel del om om vad som hade hänt i Kambodja under Pol Pots kommunistiska 3½ års styre.
Han berättade om att ca 3.000.000 miljoner människor hade dödats eller svultit ihjäl sedan de hade blivit drivna från sina hem i städerna och ut på risfälten.
Det fanns ett otal massgravar i landet för dessa 3 miljoner människor som innebar 30% av landets totala 10 miljoner innevånare detta enligt guiden:
Andra källor anger ca 2 miljoner av den totala befolkningen på 7 miljoner.
De flesta kanske kommer ihåg att Sveriges riksdags blivande talman i samband med detta tycket att de rykten som kom från Kambodja i internationell press var kraftig överdrivna och skulle tas med en nypa salt.
När vi var vid montern "killing field" påpekade guiden att det var väl tur att Pol Pots kommunistiska pöbel röda khamererna bara hade slagit ihjäl folk och inte förstört t.ex. Angkor Wat.
Frugan Susann frågade om hon hade hört rätt och guiden bekräftade att han hade sagt detta och att det var hans uppfattning.
När man hör sådant förstår man varför ENDAST 5 (fem) stycken har till dags dato blivit dömda för denna historiska kommunistiska massaker stöd av Sovjetunionen, Kina och Vietnam under olika tidsperioder.
Men även Kambodjas politiska fränder tyckte kanske att 2-3.000 dödade/ihjälsvultna per dag var i grövsta laget och Vietnam invaderade och körde Pol Pot till skogstrakterna, där han levde tills han dog på ett enligt uppgift naturlig sätt 1998. Se WIKIPEDIA som ger en mycket bra bild av vad denne Pol Pot och hans kommunistiska bödlar lyckades åstadkomma under 3½ år.
Det finns vissa i Sverige som intensivt försvarade detta folkmord när det skedde och några som fortfarande försvarar slakten av 2-3 miljoner människor.

Vi fortsatte dagen med en kambodjansk lunch och tittade sedan på en del lokala handikraft tillverkning och sedan skulle vi se solnedgången från en höjd, dit jag ej orkade gå upp beroende på att min förkylning blev allt värre.
Kvällen hade vi för oss själva där vi testade hotellets matsal för en enkel kvällsvard i den inomhus minst 30 gradiga värmen.

Jag var redan förkyld när vi åkte från Thailand, men under natten bröt förkylningen ut på ett klassigt sätt och jag var helt utslagen under dag 2 och 3 och blev tvungen att ligga på hotellet.
Frugan och kompisfamiljen fick själva besöka det beryktade Angkor Wat i 38 graders värme.
Frugan och kompisfamiljen hade sedan 2 dagars sightseeing runt Siem Reap utan att jag kunde vara med beroende av förkylningen.
Jag vet sedan tidigare besök i varma länder att en förkylning som missköts kan bli riktigt besvärlig och 38 grader i skuggan är nog ett drivhus för förkylningar.

Under dessa två dagar gjorde jag några kortare besök i hotellets internet rum för att försöka få en uppfattning om internet funktion i ett fortfarande diktaturstyrt land Kambodja.
Inga fria val har ännu hållits efter att Pol Pot fördrevs till djungeln av Vietnamesernas stridsvagnar.
Internet fungerad förhållandevis bättre än det jag nu har i Thailand.
Jag hade inga problem att använda Yahoo, men fick inte igång Google förrän jag hade varit i kontakt med flera hotellanställda och sedan fungerade även Google.
Om detta var en tillfällighet eller ej, det vet jag ej.
Och jag kom utan större problem åt alla huvudrubriker jag sökte i Sverige, men många av länkarna från dessa huvudsidor gick ej att komma åt.
All sökrubriker fanns i originalspråk, men var också översatta till endera Kambodjanska eller kanske Kinesiska, vilket vet jag ej.

Alla priser var i US dollar och ingenting kostade mindre än 1 US dollar, vilket skulle motsvara 4.100 inhemska pengar, som ingen ville ha.
Inte ens tiggande barn ville ha dessa inhemska pengar utan kastar dem bara tillbaka till givaren.
Jag som besökt ett 90-tal olika länder kan inte påminna mig om att jag sett något liknade i andra kommunist länder under Sovjetunionens glansdagar på 60-talet.
Man ville naturligtvis ha US dollar även där, men tog även emot den lokala valutan.
Svartväxlingen av US dollar eller svenska kronor var ju i sig själv en historia och ingen lokal valuta fick ju föras ut från dessa länder på den tiden.
Svenska kronor var ju på den tiden ännu en slags hårdvaluta innan Sträng, Palme och fackföreningen gemensamt lyckades devalvera sönder vår SEK.

1 (en) Us dollar borde vara relativt mycket för en arbetare som kanske har bara 50 US dollar i månader om han överhuvudtaget har någon lön.
Cyklar och mopeder/små motorcyklar var det stor transportmedlet i Kambodja och det fanns all typer av påbyggnader på dessa 2 hjulingar.
Vår hotell altan vätte mot huvudgatan och jag studerade ibland trafiken under min konvalensens och jag såg bl.a. en liten motorcykel/euromoppe som hade en ca 5 meter lång släpvagn där det satt kanske 18 personer. Det var ju tur att det inte var dubbelt så tunga svenskar utan enbart kambodjaner.
Det är också tur att det är ett plant land där den skulle rulla, men hastigheten var högst 10 km/timme med enorma enorma släplast.
Egentligen var det väl underligt att den rörde sig överhuvudtaget
Tyvärr hade frugan kameran med sig så jag kan inte föreviga detta.

Dag 4 åkte vi hem och då fick vi se hela flygplatsen i Siem Reap, som var enorm mycket bättre än t.ex. flygplatsen i Umeå trots att Siem Reap bara har 85.000 innevånare, men Siem Reap har naturligtvis oerhört mycket mera turister tack vare i synnerhet Angkor Wat, som jag p.g.a. min förkylning bara fick se 2 gånger på kanske 500 meters avstånd, men enligt frugan var oerhört imponerande.
Flygplatsen påstods enligt guiden vara byggd och ägd av ett fransk bolag och allt hade den senaste designen, men priserna för förplägnad var mycket höga efter för oss utlänningar.
Här kan nämnas att guiden påstod att kambodjaner inte fick resa till vissa länder på Norra halvklotet, men det gick tydligen också enligt denna guide att resa till Kina, Vietnam, Thailand  etc.

Vi ankom till Bangkok efter ca 45 minuters flygning, där en minibuss stod och väntade på oss fyra från Hua Hin.

Vid hemkost till vår underbara lägenhet på Baan Chaitlalay, lyckönskade vi oss båda att var "hemma". Lägenheten kändes som att var hemma.

Restauranger.
Det har under dessa 3 månade i regel blivit de gamla sedan tidigare kända restaurangerna med några få undantag.
Några av de bättre av dessa kan ju vara värd att nämnas.

En av dess nya var Supatra-by-the-sea som ligger vi Kao Takiab beachen, som ligger ungefär 10 km från Hua Hins centrum.
Där åt vi som förrätt friterad kalamaris och som huvudrätt grillade rock lobster i en underbar pepparsås med hackad kockosnöt, vitlök och en massa annat.
Helt underbart, men Supatra-by-the-sea är inte en direkt billig restaurang, men jag rekommenderar den.

Restaurang Papa John hade flyttat från centrala Hua Hin till alldeles i närheten av där vi bodde, men tyvärr går järnvägen med dess oljud alldeles förbi Papa John och ibland var det omöjligt att prata utan att skrika.

LaPaillote är som vanligt bra och har bra priser, men även solen har sina fläckar.
Vid sista besöket beställde vi  först hummersoppa och sedan en anrättning med Tigerräkor.
Brödet tillhörande förrätten kommer efter att vi tömt skålen med hummersoppa, men för huvudrätten.

Livanto ett nytt ställe i centrala Hua Hin som har bra drinkar och en trevlig sångerska som sjöng gamla låtar från vår tid.
I februari byttes denna dam ut mot det vanliga oljudet.
Vi prövade också deras kulinariska kunskaper, men när fläskkotletten var lika rå som en rear file, insåg man att Livanto inte var något ställe att njuta av griskött och kanske inte hellre nötkött.

Brasserie De Paris nere på pirerna är ett av mina favoritställen och där är maten alltid utsökt även så filen, men priset kanske inte passar alla plånböcker.

Maharaja är min indiska favorit restaurang, som är en av de få med airkond.
Maten och priserna är bra, men man skall nog passa sig för att ta för starkt kryddat, medium är tillräckligt.

En annan trevlig bar i utkanterna av där de lokala förmågorna huserar är Black Out och där drinkarna helt OK och priserna låga.
Gin och tonic 22 kronor, vilket bör ligga nära det rätta värdet och de dyrare drinkarna 33 kronor.

På Erikssons värdshus hade vi som under tidigare år varje torsdag ett reserverat bord för att avnjuta hans mycket fina grillning av i synnerhet revben, men även ox- och grisköttet har som vanligt varit utsökt mört och välsmakande.
Hans fru Kung har dessutom alltid en utsökt sallad, som går före allt annat tilltugg.
Som avslutning beställer vi många gånger en B52 och om vi vill bli lätt bombade tar vi en B53. Barn rekommenderas ta B49 utan de starkare insatserna.
Tomas B52 skall ej förväxlas med de B52 shots som serveras på andra barer, skillnaden är lika stor som mellan en Elefant och en råtta.

I det enorma varuhuset Market Village är vår favorit Sizzlers och där är köttet och priserna bra, men det bästa av allt är deras utsökta salladsbar, som är en av Hua Hins bästa om inte bästa.

Min favorit bland japanska restauranger i Market Village är Fuji, där jag rekommenderar deras stora samlade med ca 15 olika anrättningar, som är utsökt för de som inte enbart kan äta t.ex. mammas köttbullar och stuvade makaroner.

Vi har under hela vår vistelse härute en bit utanför det centrala Hua Hin hört från våra landsmän, som också bor på Bann Chaitalay att det fanns en restaurang "Svansen" ett stycke söderut på andra sidan den 4-filiga genomfartsleden, men vi har aldrig kunnat upptäcka den från vår sida av gatan.
För en tid sedan följde vi med ett gotländsk par till detta ställe.
När vi såg stället förstod vi varför vi inte hade kunnat tro att detta skulle vara en restaurang med rimlig mat.
Vi hade trott att det var en av alla dessa sämre ställen där inhemska arbetare åt.
Jag blev av Erland rekommenderad en  kotlett, som jag beställde och den var faktiskt kanske den bästa jag ätit i Thailand de sista åren, saftig och mör.

Vi äter för det mesta Thai mat och i regel blir det Thai mat 5 av veckans 7 dagar på varierande Thai restauranger och inte en enda gång har vi under denna vistelse haft något att anmärka på deras anrättningar.

Att inte serverigs personalen vet skillnad mellan för- och huvudrätt tillhör ju vardagen likaledes som att förrätten ibland kommer före den första drinken, men sådant sitter nu i ryggmärgen varför beställningarna normalt måste göras i en speciell sekvens för att allt inte skall bli en mess.
När det gäller serverings ordningen verkar det som om de flesta servitriserna kommer direkt från bushen utan att ha mellanlandat på någon utbildning alls.

När jag skriver detta sista är det den 23 februari och om 2 dagar flyger vi med Thaiair hem till gamla Svedala och som vi hoppas en underbar vår och där då sommarstugan lockar i april.